Det finns huvudsakligen två sätt på vilket en berättelse uppstår och giltigförklaras: det skapade sättet och det upplevda. Alla människor, utan undantag, har tillgången och rätten till det senare, till sin enda, unika berättelse. Som konstnär är jag en av det fåtal som också kan använda mig av det förstnämnda.
För mig är omvärlden inte bara en plats där jag vistas utan också material. Jag demonterar, bygger upp, producerar. Allt jag hör eller ser blir till tusentals små byggstenar som jag använder mig av och presenterar på det sätt jag önskar. Jag äger den oerhörda lyxen att hitta på precis vad jag vill. Det finns en berusning i det. Jag är alltid en ohotad queen av min egen fiktiva verklighet och i samma stund som den publiceras och når en publik blir jag även, om inte statschef, så åtminstone en mer eller mindre önskvärd makthavare i andra människors liv.
Skapandet ger mig alltså möjligheter som de flesta andra saknar. Och med möjligheterna kommer makten. Fiktionens två stora ”M”.
Inte sällan väcker konstnärens förunnade position frågan om ansvar. Vad jag än hittar på, kommer det nämligen alltid att finnas människor vars berättelse och uppfattning står i konflikt med min. Och den eviga frågan är om eller när jag blir skyldig att ta hänsyn till andras upprörda känslor. Svaret på det här svåra ämnet blir inte sällan ett standardiserat ”konsten är fri”.
Men vad betyder det egentligen? Inte många av oss vill väl ha en instängd konst. Däremot tror jag det är viktigt att betrakta de två ”M:en” var för sig ibland. För om det är en komplicerad fråga huruvida det eftersträvansvärda i ett demokratiskt samhälle bör vara konstnärens obegränsade Möjlighet att presentera vilken fiktiv berättelse hon vill – så är svaret på frågan huruvida det eftersträvansvärda bör vara konstnärens obegränsade Makt, tvärtom löjligt enkel. Svaret på den frågan är Nej. Och det är så enkelt därför att svaret på frågan om obegränsad makt i ett demokratiskt samhälle alltid bör vara Nej.
När filmen Flocken hade premiär för en tid sedan och omgående mötte kritik för sina stora likheter med det så kallade Bjästa-fallet som uppmärksammades 2010 – där en 14-årig flicka våldtogs och därefter frystes ut av ett helt samhälle – ville filmmakarna göra gällande att kritiken handlade om ett ifrågasättande av rätten att skapa fiktion. Trots att det alltså inte har kunnat undgå någon med vetskap om Bjästa att filmen såväl dramaturgiskt som i handling bär flera tydliga likheter med den verkliga historien i form av flera specifika detaljer, lyckas filmmakarna gång på gång att inordna diskussionen under rubriken om konstnärens Möjligheter. Och just det sättet att i situationen bestämma att kritiken handlade om en begränsning av Möjligheter gör påståendet osant. För den konstnär som tar någon annans berättelse, använder sig av den, kallar den fiktion och försvarar stölden med konstnärens rätt att hitta på vad hon vill, gör inte anspråk på något annat än obegränsad Makt.
Jag håller med filmmakarna om att Flocken är en angelägen film just för att den berör en så tragiskt allmängiltig samtidsproblematik: Övergreppet, näthatet, utfrysningen och tystnaden. Vuxenvärldens svek när ungdomarnas röster aldrig når fram, inte ens när det värsta hänt. Universella misslyckanden från mänsklighetens sida. Jag förstår att filmen upprört människor över hela världen och jag tycker också att filmmakare har ett ansvar att berätta om samtiden genom fiktion. Något annat ansvar, menar regissören, kan hon inte ha som filmmakare. Och kanske har hon alldeles rätt i det. Men nu finns det ju egentligen bara ett enda fel med den här filmen: Just den här berättelsen ägdes redan av någon annan, och hon ville inte ha någon film. I media känner vi henne som ”Linnea”. Det var just de grymma detaljerna i ”Linneas” historia som gjorde samhällsintresset så stort, och även om filmmakarna under sin research skulle ha hittat hundra identiska berättelser över hela jorden så spelar det ingen som helst roll, för det är med ”Linnea” i huvudrollen som vi redan känner den.
Så när Flockens skapare upprepar att det är ”jätteviktigt” att få ”berätta vad som helst” inom ramen för fiktion så kan jag bara tänka: Men gör det då! Som konstnär har du ju möjligheten att röra dig ut och in i precis vilka verkligheter du vill. ”Linnea” har bara en. Den är hennes. Hon har sagt nej. Möjligheterna att söka skydd inom ramen för fiktionen torde upphöra i samma stund som du slutar använda fiktion.
Därefter, om du vägrar lyssna till en utsatt tonårstjej som säger Nej, är du inte den fria konstnären längre utan bara en del av flocken.
