Livet är en diet

För en dryg månad sedan gav ETC Förlag ut antologin Ätstört, där 20 personer berättar om sina egna upplevelser av ätstörningar. Boken går ofta ett steg längre än de tidigare texter som skildrat anorexi och bulimi, det här genom att ta upp matproblematik ur ett feministiskt perspektiv. Den ger mängder av tankar kring varför så pass många unga kvinnor blir sjuka eller lider av matproblematik. Men också varför aktivister och feminister – som på något sätt borde kunna hålla sig ifrån vikthets och kroppsfixering – drabbas.

När vi lanserade boken på bokmässan i Göteborg blev det uppenbart att den är efterlängtad. Kvinnor och män, unga som gamla, strömmade till vår monter för att köpa boken som tog slut långt innan mässan var över.

Även jag kastade mig över Ätstört. Förhållandet till mat och kropp är något jag tänkt på under så många år.

Första gången jag blev uppmärksammad om verkligheten var när min storasyster insjuknade i anorexi. Jag var 14 år och kunde verkligen inte förstå. Jag höll mig borta hemifrån, klarade inte av den oroliga stämningen, att vi inte kunde äta middag ihop allesammans. Jag näst intill föraktade henne för att hon svalt sig själv. Hon borde ju veta att utseende inte är det viktigaste, tänkte mitt nyblivna feminist-jag.

Min syster tillfrisknade tack och lov relativt snabbt från den livshotande sjukdomen. Men den aningen knepiga inställningen till mat i familjen blev kvar, eller så fanns den där redan innan. 

Länge höll jag ändå vikthetsen ifrån mig själv när andra personer i min omgivning insjuknade i ätstörningar. Jag nöjde mig med min egen vikt och tränade dans för att det var roligt. Men någonstans vände det. Kanske efter jag fyllt 20 och märkt att mina kinder var rundare än tidigare. Plötsligt började jag känna en avundsjuka mot dem som lyckats vara smala – som lyckats ta kontrollen.

Numera stoppar jag inte i mig en enda sak utan att sätta in det i en kalkyl av argument för och emot. Att äta rätt och ha koll på näringssammansättningar har blivit en stor del av livet. Jag planerar dagen detalj för att få i mig lagom mycket och tillåter enbart mig själv socker på helgerna. På mitt skrivbord på jobbet har jag en låda med nötter och müsli att sänka blodsockret med och Extra-tuggummin nära till hands när suget sätter till.

Utöver det är veckan är kalkylerad när det gäller träning: en mil cykel om dagen, fyra löppass i veckan. 

Ibland orkar jag inte hålla emot att inte äta onyttheter på vardagarna. Det händer ofta när livet är slitigt och hela min kropp skriker efter socker. Resultatet när jag släpper efter är ångest. Aldrig igen, aldrig igen, maler tankarna. Missar jag ett av veckans träningspass sätter samma tankemönster in.

Komplexiteten med träningmani är ett område Ätstört i stort sett missar att ta upp. Det är dubbelt med träning, för samtidigt som jag kan bli manisk av att motionera så hårt och mycket som möjligt är den också förknippad med lust och behag. Samtidigt som den gör att jag ställer enorma krav på mig själv, får jag tillbaka mycket av att vara vältränad och stark.

En balanserad sundhet är nog det svåraste av allt.