Konceptet med Ladies night – som nyligen hölls i Globen – verkar vara här för att stanna. Sedan 2006 har över 300 000 kvinnor betalat 1 000 kronor och uppåt vardera för att äta en middag och se artister som Tommy Nilsson, Anders Lundstedt och Eric Saade uppträda och kråma sig på scen. I samma veva har det blivit allt vanligare att affärsägare i småstäder går samman och arrangerar ”tjejkvällar” på stan. Det är kvällar där kvinnor uppmuntras inhandla underkläder till sockrade priser i extraöppna butiker. Dessa fenomen viftas av vänstertyckare gärna bort som betydelselösa kommersiella jippon utan koppling till samhället i stort. Men är det verkligen så betydelselöst för vårt samhälle när en så pass stor grupp människor går på dessa evenemang och dessutom verkar ha roligt på dem?
Vad arrangörerna gör är att de anspelar på en gammal tradition av kvinnlig gemenskap – och de lyckas bra. Det är en samhörighet som använts som överlevnadsstrategi i männens värld under många år och som används än i dag. Serietecknaren Liv Strömquist uttryckte vikten av kvinnlig vänskap träffande i sitt sommarprogram i P1, då hon bland annat sa att hon alltid har behövt ”sammanhang som präglas av hjälp istället för vassa armbågar samt kärlek istället för kritik för att kunna skapa”.
Och jag vet själv hur att jag värdesätter en gemenskap mellan kvinnor oerhört. Den upplever jag framförallt under tillfällen då jag och mina kvinnliga vänner träffas och utbyter erfarenheter från arbetsmarknaden, våra privatliv och olika sociala sammanhang. Tillsammans vänder och vrider vi på det vi upplevt och då plötsligt blir det uppenbart det vi varit med om ofta är kopplat till just våra fysiska kön snarare än till oss som individer. Styrkan i dessa samtal är enorm – precis som den var på 60- och 70-talen då våra mammor gjorde samma sak och därefter startade Grupp 8. Den får oss att stå ut med den ojämställdhet som fortfarande finns och samla kraft för att blicka framåt.
Allt för ofta sätts kvinnors gemenskap dock in i nedvärderande ordalag, eller tas som gisslan som i exemplet med Ladies night. Själv har jag många gånger fått frågan om jag ska ha ”tjejsegling” när jag när jag och vänner – som råkar vara kvinnor – ska segla ihop. Det skrattas åt kvinnors gruppskapande och dess kraft avfärdas med en slentrianmässig nonchalans. Precis som det kan vara viktigt att vi kvinnor stöttar varandra får vi inte falla i fällan att skapa en parallell verklighet vid sidan om männens. En där vi hela tiden fortsätter vara ”det andra könet”.
kvinnors gemenskap kan vara fantastisk, men när den utnyttjas riskerar den att bli destruktiv. Genom att fylla gemenskapen med Erik Saades halvnakna kropp och billiga underkläder tror jag den riskerar att utvattnas. Från att ha varit ett slagkraftigt verktyg i ett fortsatt ojämställt Sverige – förvandlas den till motsatsen, indränkt i ett billigt rosévin.
