Krönika. Laurie Penny.

2014-02-28 13:35
"Om det är ’stört’ att få sitt liv att handla om något annat än att tillfredsställa män så är det inte bara korthåriga tjejer som är galna." Bild: Paul-w/Flickr
"Om det är ’stört’ att få sitt liv att handla om något annat än att tillfredsställa män så är det inte bara korthåriga tjejer som är galna."

Kort hår är ett politiskt ställningstagande

Att jag valt att medvetet bete mig som att mäns sexuella intresse inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

”Manosfären” formligen hatar korthåriga tjejer. På ”spel”-forum och i personliga dejtingmanifest dyker den elaka korthåriga kvinnan upp gång på gång som tema och som varning – håll dig borta från tjejer som har klippt av sig hela rasket. De är galna och de förstör avsiktligt sin femininitet för att ”straffa” män, men skrattar bäst som skrattar sist, för de subborna kommer att dö ensamma. Jo, det finns faktiskt människor som tror det. År 2014.

I slutet av januari la en skribent som kallar sig Tuthmosis ut en kort artikel som beskrev varför ”Tjejer med kort hår är skadade”. En knapp vecka senare hade texten fått mer än 200 000 interaktioner på Facebook. Men om man tar sig igenom alla lager av trollande är Tuthmosis logiska grund för att stämpla korthåriga kvinnor som ”skadade” rätt intressant.

Han skriver att långt hår är ”universellt tilltalande för män, när de faktiskt säger sin ärliga mening … Det här vet kvinnor instinktivt, och det är av den anledningen som alla amerikanska tjejer som klipper sig kort och behåller håret kort ofta har dolda motiv för det … Kort hår är ett politiskt ställningstagande. Och en tjej som har gjort slag i saken och klippt sig kort – och är nöjd med hur det förändrar sättet hon blir bemött på – är i tio fall av tio skadad på något avgörande sätt. Kort hår är så gott som en garanti för att en tjej är mer ohyfsad, mer maskulin och mer störd.”

Det huvudsakliga argumentet är: män gillar långt hår, och vilken kvinna vid sunda vätskor skulle någonsin vilja göra någonting som inverkar menligt på hennes förmåga att behaga män?

Fördelen med artiklar som den här är att även om de är farsartade så gör de kvinnohatet möjligt att utläsa. En gång i världen var vi feminister tvungna att göra hela jobbet själva, men nu behöver vi inte peka ut de antaganden som ligger till grund för en stor del av skiten vi handskas med varje dag, eftersom det finns folk på internet som gör det åt oss.

Jag är alltså i det närmaste tacksam för att Tuthmosis skrev just detta stycke länkbete för fritidssexister. Jag trodde aldrig att jag skulle ha ens en någorlunda bra anledning att skriva om hur småsaker som kort hår förändrar patriarkatets sätt att bemöta en.

Jag har haft kort hår under större delen av mitt vuxna liv. Jag håller det kort dels för att jag gillar det, dels för att det är en massa besvär med långt hår, men mest för att jag inte har något val – mitt naturliga hår är platt och ämligt och så fort det växer nedanför axlarna förvandlas det till stripiga testar. Jag har haft mycket skoj med min pojkfrisyr. Jag har rakat av den och snaggat den, den har varit färgad och ofärgad, jag har haft en lång pixiefrisyr med snedlugg och jag har haft en halv Skrillex-frisyr, och just nu rockar jag det som bloggen Autostraddle kallar ALH (”alternativa livsstils-håret”) av en modell någonstans mellan ”Human League” och ”androgyn emo-frontfigur från 2005”. Det finns så klart problem med det. Ärligt talat så är mitt hår betydligt mer gay än vad jag är, och ibland råkar det lova mer än vad mitt hjärta och mina länder kan hålla, så pass att jag har övervägt att låta min frisyr gå på flatklubben Candy Bar [den mest kända flatklubben i London] och leka alldeles själv. Den är tillräckligt fantastisk för att gå i land med det. Nå, hur som helst.

Jag har testat att spara ut stubben två gånger, båda gångerna påhejad av män som jag dejtade. Det verkade vara det jag borde göra för att framstå som mer behaglig för potentiella pojkvänner, potentiella chefer och andra människor som hade potentiell makt över min lycka. Båda gångerna såg det hemskt ut. Det krävdes en hel del ansträngning och en oväntat stor summa pengar för att underhålla det, det såg fortfarande hemskt ut och det kändes inte som att det var jag. För att spara ut det längre än till hakan fordrades beslutsamhet, för varje dag tittade jag mig i spegeln och ville sätta rakapparaten i det på fläcken.

Bild: Hermann J. Knippertz/AP

Och ändå ökade mängden uppmärksamhet från män jag fick, från vänskapligt flörtande till ovälkomna trakasserier, något enormt. Inte för att jag såg bättre ut, utan för att det såg ut som att jag försökte se ut mer som en tjej. För att jag uppträdde femmigt. Varje gång jag klippte av mig det märkte jag direkt att mängden trakasserier jag blev utsatt för på stan, från busvisslingar till framviskade könsglosor till att bli kladdad och tafsad på i kollektivtrafiken, sjönk till en bråkdel av det den hade varit – bortsett från att fullständiga främlingar kom fram till mig och talade om för mig att jag skulle vara mycket sötare om jag bara sparade ut det. Folk har gjort det när jag lugnt och stilla jobbat på min dator på något kafé, för jag har verkligen ett behov av att bli avbruten mitt i en deadline av att någon säger åt mig att jag behöver jobba mer på mitt tjejspel.

På pluskontot för kort hår står att det gör det lättare för mig att ostört läsa en bok på bussen. Jag nämner detta eftersom det är tydligt att det finns män som sällan eller aldrig tänker på hur det är att förhandla femininitet i den verkliga världen. Det finns gott om anledningar till att en kvinna ”vid sunda vätskor” väljer att inte framhäva sina ”fertilitetsmarkörer” så fort hon får chansen, inte bara att hon har bättre saker för sig.

Min lillasyster har varit med om motsatsen. Hon har av naturen långt, tjockt, glansigt, kastanjebrunt vågigt hår, men nyligen var hon med om en svår chock och hon började tappa hår i stora tussar – något jag faktiskt inte trodde kunde hända i verkligheten. Det var en enormt påfrestande upplevelse för henne, och jag följde med henne till frisören som klippte det så att det blev mer hanterbart medan hon väntar på att det ska växa ut igen.

När jag pratade med henne om den här texten sa hon att hon verkligen inte hade väntat sig att det skulle påverka henne så mycket som det gjorde att tappa håret – och hon hade heller inte väntat sig att få så många oombedda påpekanden att hon inte borde ha klippt sig från killkompisar som inte visste om hennes medicinska tillstånd.

”Manosfären” må gå på om evolutionspsykologi och att attribut som långa, ljuvliga lockar fungerar som naturliga tecken på ”fertilitet” – något som verkligen är påtagligt är att det kräver en del jobb att få hår oavsett längd att se ut som det gör i kataloger och på catwalker. Det fordrar energi och pengar och omsorg. I synnerhet om ens hår är naturligt ostyrigt eller frissigt eller afrohår. Det behövs inpackningar och serum och tänger och plattänger och spray och mousse och en skicklig, tidsödande föningsteknik för att ens hår ska se ut som Kate Middletons, och det är det som är poängen. Poängen är att det ska se ut som att det är tillräckligt viktigt för en att uppträda feminint för att man ska vara villig att jobba på det. Jag känner åtskilliga kvinnor som gör allt det här varje dag och ändå lyckas behålla jobbet, bilda familj och skriva böcker, och jag är förvisso imponerad, men den sortens tålamod har jag aldrig haft.

Bild: Jazbeck/Flickr

Ändå är ingen av de kvinnor jag känner som har långt, vackert hår det minsta lik den ”idealkvinna” det andlöst talas om på mansrättssajter och raggningsexpertsforum och i kanoniska litterära storverk som skrivits och vördas av män, för ingen av dem är fiktiv. ”Idealkvinnan”, som ser ut som en underklädesmodell när hon vaknar, som är tillfreds med rollen som hemmafru och hjälpreda men som fortfarande är tillräckligt passionerad för att lyckas behålla en mans intresse, som ser "knullibel" ut men som aldrig faktiskt knullar, eftersom hon då skulle vara en slampa, är nästan helt och hållet fiktiv. Hon är huvudsakligen en mall utifrån vilken andra kvinnor kan värderas och kasseras. Hennes uppgift är att rättfärdiga somliga mäns ologiska vrede över att man nekar dem den idealkvinna som de blivit lovade som belöning för att de är hjälten i sin egen saga. Tuthmosis historier om hur korthåriga kvinnor har skrämt honom och gjort honom besviken är märkvärdigt underhållande: han beskriver hur en av dem ”en gång kom hem till mig och sms:ade med ena handen medan hon runkade av mig med den andra”.

Om historien är sann kan man inte annat än beundra en sådan fingerfärdighet. Inte desto mindre tycks det närma sig själva kärnan av det problem som icke-fiktiva kvinnor tycks ställa en viss typ av män inför: vi ger helt enkelt inte deras ståkukar tillräckligt med uppmärksamhet.

Tuthmosis har rätt, men av helt fel skäl. Att ha håret kort eller att i sitt privatliv göra något annat val som motarbetar imperativet att vara så konventionellt attraktiv och tilltalande som möjligt för patriarkatet är ett politiskt ställningstagande. Och att hota oss med att om vi inte uppför oss, om vi inte spelar spelet, så kommer vi att sluta våra dagar ensamma och oälskade, det är fortfarande ett sätt att utöva kontroll. När jag pratar med unga kvinnor om vad de är rädda för och vilka ambitioner de har är det en av de frågor de huvudsakligen ställer.

Tanken att kvinnor kanske inte har det som sin huvudprincip att behaga män – medvetet eller omedvetet – får många att känna sig obekväma. Ibland gör den dem arga. Jag får med jämna mellanrum frågan huruvida jag tycker att feminismen borde ”stöpas om” för att vara mindre hotfull för män; allt en kvinna gör, också att försöka nagga på en massiv, långsamt malande sexismöverbyggnad, måste nämligen i första hand vara tilltalande för män, i annat fall är det meningslöst.

Om det är ”stört” att få sitt liv att handla om något annat än att tillfredsställa män så är det inte bara korthåriga tjejer som är galna.

Bild: Hebedesign/Flickr

Ett oändligt antal troll med ett oändligt antal skrivmaskiner kommer i enstaka fall att frambringa en sanning, och ja, på den här punkten har Tuthmosis faktiskt rätt. Att klippa av sig hela rasket är ”ett politiskt ställningstagande”. Missförstå mig rätt, jag har tagit ställning i fråga om större saker i mitt liv. Men att välja att medvetet bete sig som att mäns sexuella intresse och omhändertagande inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Och den sortens val oroar fortfarande mängder av kvinnor och tjejer, som från unga år får lära sig att frukta det som Roosh V, en välkänd raggningsexpert och Tuthmosis redaktör, varnar alla ”sjuka kvinnor” som vill ”straffa” män genom att klippa sig för: ”att bli ensam och tvingas nöja sig med en kull katter är inte ett gott liv för en kvinna, men det är det som kommer att hända om man fortsätter vara kortklippt”.

Om jag verkligen skulle sänka mig till den ursprungliga textens nivå skulle jag vara tvungen att försäkra läsarna om att meningen med den här typen av varning, enligt min erfarenhet, är att man ska strunta i den. Mitt eget ”spel” har inte lidit den minsta skada av att jag haft kort hår, och det är ett riktigt bra sätt att sålla bort praktarslena på. Neokvinnohatarna tenderar att inte vilja ligga med mig, dejta mig eller släpa med mig till altaret oavsett vad jag gör med mitt hår, för efter att de har samtalat med mig i fem minuter brukar det framgå att jag är just en sådan uppkäftig, ambitiös och slampig feministmara som hemsöker dem i deras mardrömmar, men om jag håller mitt hår kort brukar vi inte slösa bort så mycket av varandras tid. Om du får tjejstånd av sexistiska slingertaskar är det ingen fördel att ha kort hår, även om de kanske låter dig ge dem en besvikelse till avrunkning.

Men om du vill möta män som jämlikar, om du vill fylla ditt liv med fantastiska män och killar som älskare, livskamrater, vänner och
kollegor och som behandlar kvinnor och tjejer som människor i stället för som en samling ”fertilitetsmarkörer” på två ben – tro mig, sådana killar och män finns där ute – så skulle jag inte börja med att ändra på ditt hår. Jag skulle börja med att förändra dina principer och omge dig med människor som också vill förändra
sina. 

Översättning: Hanna Hannes Hård.

Texten är tidigare publicerad i New Statesman.

Laurie Penny
Laurie Penny 

Frilansare samt krönikör och redaktör på den brittiska tidningen New Statesman. En gång i månaden skriver hon krönikor i ETC.