Krönika. Kristin McMillen.

2017-11-16 18:00

Kändismännens usla ursäkter kan bara bero på en sak

I en senare intervju fyllde han i: ”Jag har inte mördat någon. Jag har inte gjort någonting som är fullkomligt vidrigt, alltså knivstuckit någon, eller gjort något annat”.

Kristin McMillen om hur en ursäkt absolut inte ska formuleras. 

Det var då förbannat vad svårt det skulle vara att be om ursäkt på ett någorlunda övertygande sätt. Denna tanke har slagit mig alldeles för många gånger under #metoo- intensiva nyhetsveckor.

Mansgris på mansgris har anmälts, hängts ut och fått lämna sina uppdrag. En efter en har också - på allra bästa nyhetsplats - fått chans att be om ursäkt för sina sexistiska korståg.

Gyllene chanser de vaskat lika helhjärtat som gällde det champagneflaskor på Stureplansveckan i Visby 2010.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jodå. Ledsna har kändisgubbarna absolut verkat. Men snarare över det faktum att de hängts ut än för smärtan de orsakat kvinnorna. Det är så egocentriskt, självömkande och fult.

Och om man ska se det ur strategisk synvinkel - dessutom så dumt att det gränsar till idioti.

Martin Timell, Lasse Kronér, Fredrik Virtanen, Kevin Spacey och Harvey Weinstein. Samtliga har bara lyckats framstå som ännu mer osympatiska efter sina försök till ursäkter.

Detta trots att de alla jobbar med kommunikation i någon form och dessutom haft många år på sig att formulera sig om sin sexism (eftersom de blivit tillsagda och ibland anmälda långt innan de hängts ut).

Så hur borde de gjort?

I en artikel i DN från 2014 beskriver medierådgivaren Paul Ronge tre steg till en bra ursäkt:

1. Be ärligt och uppriktigt om ursäkt. Du måste mena vad du säger, annars är det ingen mening med att be om ursäkt.

2. Förklara hur felsteget kunde uppstå. (I fråga om kändismännens brott: Förklara alltså hur en våldtäktskultur fungerar och hur du utnyttjat din maktposition.)

3. Gör på ett trovärdigt sätt allt för att det inte ska upprepas. Hitta lösningar på problemet så att det inte sker igen.

På alla dessa punkter har kändismännen misslyckats totalt. Herregud, de erkänner ju inte ens att könsmaktsordningen existerar. Hur ska deras ursäkter då verka uppriktig? Hur ska de då någonsin kunna tänkas bättra sig?

Martin Timell, anmäld för våldtäkt på en kollega, ursäktade sig såhär i Aftonbladet: ”När jag inte fått sova då blir det inte så bra.” Så allt hade kunnat lösas med en sömntablett eller två? Jamen då så! Fram med receptblocken läkarkåren!

I en senare intervju fyllde han i: ”Jag har inte mördat någon. Jag har inte gjort någonting som är fullkomligt vidrigt, alltså knivstuckit någon, eller gjort något annat”.

Allt utom mord är alltså ok? Snacka om att ha låga krav på sig själv.

Och så var det Lasse Kronér, som i sin tala ut-intervju med snyftade: ”Jag har fan stannat för myror på gatan.” Som om hans oerhörda artighet mot insekter skulle garantera oskulden i frågan om trakasserier mot kvinnor.

Nej. Bara nej.

Tyvärr kan de usla bortförklaringarna faktiskt bara bero på en sak: Mediegubbarna har verkligen inte förstått vidrigheten i att trakassera och begå övergrepp på kvinnor. För då hade de inte svamlat om ”tölpighet” och ”dåligt skämtlynne” (Fredrik Virtanen i Aftonbladet). Då hade de istället insett hur deras maktpositioner sett ut och hur de utnyttjat dessa för att kränka kvinnor på löpande band.

Hittills är den amerikanske komikern Louis C.K. tyvärr den ende utpekade kändismannen som faktiskt erkänt sig skyldig till det han anklagats för: Att han vid upprepade tillfällen tvingat kvinnor att titta på när han onanerat.

”Historierna är sanna” skriver han i sitt öppna brev och fortsätter: ”Vad jag har lärt mig senare i livet, för sent, är att när man har makt över en annan person, att fråga dem om de vill se ens snopp är inte en fråga. Det är en obehaglig situation för dem. Makten jag hade över dessa kvinnor var att de beundrade mig. Och jag hanterade den makten ansvarslöst”, skriver han och lovar att nu ta en lång paus och lyssna.

Tack, det vittnar ändå om någon slags insikt.

Självklart är det själva övergreppet som ska vara fokus i diskussionen, inte hur välformulerad förövaren är i sin bön om förlåt. Och självklart raderar inte en snygg ursäkt smärtan hos den som utsatts.

Men jag hade ändå hoppats att fler kändismän hade sett sin del i övergreppskulturen istället för att försöka smita. Att de lagt lite, lite tid på att formulera en förbehållslös ursäkt och en plan för att deras sexism inte ska upprepas. Det borde väl ändå vara någon slags lägstanivå?

För om de på riktigt inser vad de gjort, då borde det göra riktigt ont. Då borde de känna skammen svida ända upp i sina själars anus.

Plus: Grotescos nya säsong i allmänhet och avsnittet om ”Flyktingkrisen- en musikal” i synnerhet. Mycket mörkt, mycket roligt – och en allmänbildande snabbspolning kring vad som hände hösten 2015.

Minus: Att Liv Strömquists och Sara Haags underbara pilotavsnitt ”Winning” aldrig blev tv-serie på SVT. Patriarkatsatir om ”Sveriges största arsel”, skådespelaren Annelie Kullmark. Piloten finns på youtube.