Krönika. Katarina Mazetti.

2016-12-20 18:25

Julepredikan av en mycket politiskt korrekt krönikör

Det är en kamp varje dag. Jag kämpar för att behålla min politiskt korrekta livssyn. Den har tjänat mig väl i många år och kommer från mormor Klara, piga från Nättraby. ”En glad givare får tusenfalt igen”, sa hon och gav husrum åt de mest eländiga, delade med sig av det hon odlat och sparat och blev lurad emellanåt men slog bort det med ett skratt. Åt sig själv.

Inte är det lätt, alltid. Varje gång förtal från hatsajterna spritt sig i media och jag konfronteras med det måste jag tänka efter. Och jag finner ofta att man inte behöver vara naiv och i förnekelse för att förstå. Fattiga, skadade och desperata människor begår ibland avskyvärda handlingar. Varför skulle flyktingar från olika sidor i ett krig plötsligt bli goda kamrater när de hamnar på samma asylboende? Vem kan tro att ett traumatiserat gatubarn beter sig likadant som ett curlat barn från ett svenskt villaområde? Och män som hela sitt liv uppfostrats till att de är mera värda än kvinnor börjar inte tänka jämställt av sig själva! 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Detta kan jag acceptera och försöka göra något åt. Men det finns en hel del jag aldrig kommer att fatta. Varför finns det till exempel ingen botten i de verkligt rika? Hur kan man arbeta för att samla på sig mera än vad man själv och ens närmaste hinner konsumera under en livstid? Hur kan någon ta sig rätten att ödelägga mina barnbarns jord, skogar och hav för kortsiktig profit? 

Jag är naturligtvis skyldig att ingripa. Och du med, försök inte! Det finns inga sjukskrivningar eller undanflykter i den kampen.

Vad har vi för vapen? Kunskap? Att visa kurvor och tabeller för klimatförnekare? Att  försöka övertala toppchefer om att de inte borde tjäna 500 gånger mer än sina anställda? Att informera vampyrer om att blod inte är nyttigt i för stora mängder?

Vi försöker, alla vi som knogar på med våra krönikor,  plakat och underskrifter på protestlistor. Men vi anar att om det fanns verklig logik i folks moral skulle … tja, till exempel alla som kallar sig Kristdemokrater vara fanatiska miljövänner för att skydda den värld deras Herre har skapat, istället för att bara kämpa för Nato-anslutning och skattelättnader. Donald Trump skulle fatta att det är sina och Ivankas ungar han planerar att värma upp atmosfären för, och kärnkraftskramarna skulle inse att nästa härdsmälta kan ske i en reaktor nära dem.

Häromdagen fick jag en idé när jag läste en text av Ann Heberlein. Hon skrev om att hon sett en kvinna ge en sedel till en tiggare och konstaterade att människor som ger uppenbarligen gör detta för att få uppleva ”den berusande känslan av moralisk överlägsenhet”. Hon använde sig alltså av sin fantasi när hon tolkade kvinnans motiv. Så jag tog mej rätten att göra detsamma: när Ann själv väljer att inte skänka beror det alltså på att hon njuter av ”den berusande känslan av snålhet, av att ha råd att dela med sig men välja att ge fan i det”.

Fattar ni? Poängen är inte att Heberlein är det nya svarta, moraliskt sett – politiskt korrekt idag är ju att misstänkligöra alla som gör saker som de inte själva har omedelbar fördel av. 

Om du ger med glädje, eller av tacksamhet över att det inte är du som sitter där i snöslasket, så gills det inte! Pigan Klara skulle blivit uthängd både på Avpixlat och i Göteborgs-Posten.

Nej, poängen är att Heberlein använde sig av sin fantasi när hon bestämde sig för hur ”godhetsapostlar” tänker. Och det var det som var min aha-upplevelse.

Fantasin är ett mäktigt redskap. Jag kan blunda hårt och låtsas sitta med ett barnbarn i knät i en gummibåt över Medelhavet. Han gnäller och är hungrig och har som vanligt tappat en sko. Det är mörkt, vinden tilltar och vi skymtar inte land åt något håll.

Jag tränar på att se framför mig hur min dotters ben sticker ut under ett bombat hus i Aleppo. Allra starkast blir det när jag kommer tillbaka till min egen hemstad och ser ruinerna av Fredrikskyrkan och den knäckta statyn av Karl XI som patetiskt spretar med en halvsmält koppararm mot bombkratern där rådhuset stått. Och jag inser att bara galningar låter bli att ta sina barn och fly till en tryggare plats, via gummibåt eller tågtunnlar.

Mänskligheten har överlevt genom att samarbeta och hjälpas åt. Vi har offrat oss för barnen och inte varit vilda bestar där bara de starkaste klarat sig. Empati är en överlevnadsinstinkt. Och tro inte att 200 års fred för alltid skyddar mot krig och miljökatastrofer.

Vad gör det om man sedan mår lite bra av känslan att få hjälpa? Det kan Heberlein och Avpixlat bjuda på, så här till jul! För en glad givare får tusenfalt igen.

Plus & Minus

Plus: Vad trollen som gick ihop för att knäcka Åhléns lille Lucia nu måste sitta och sura vid sina datorer! Allt de åstadkom var en flodvåg av sympati för honom, och media översköljdes av mångfärgade, skäggiga eller gråhåriga lucior. Och vi kan kosta på oss  att tänka att de flesta svenskar faktiskt är ganska hyggliga ändå. Pilutta er alla troll, ni är färre än ni vill tro!

Minus: Svenska kyrkan borde ta det parti som inte längre representerar dem i örat och kräva att de tar bort det kristna K:et ur partinamnet KD. Så kallad renommé-snyltning kan ge böter eller fängelse!

Katarina Mazetti
Katarina Mazetti 

Skribent och författare som bland annat har skrivit de hyllade böckerna Det är slut mellan Gud och mej och Grabben i graven bredvid.

Skriver krönikor i Dagens ETC en gång i månaden.