Jaget finns i det gemensamma

En vinternatt, det kan ha varit 2006. Lite för många tabletter i strupen, vissa kom inte upp efter hukningen framför toalettstolen, paniken är annorlunda den här gången. Jag slår numret till ambulansfärd till sjukhus, rädslan är olidlig, hjärtklappningen annorlunda. De har svårt att hitta fram i vinterstormens kaos. När jag väl vinkat in dem sätter sig ena ambulansföraren på huk i hallen och tittar långsamt in i mina gråtande ögon. Han frågar om jag inte ska väcka någon annan i huset, hur jag mår, tiden stretchas ut och saktar ner, hjärtat likaså. Han berättar, som sanningen var, att det inte skulle hända så mycket på akuten förutom att de, efter många timmar, gör en kort undersökning, tar betalt och skickar hem mig. Han säger att det är bra att jag har spytt och frågar om exakt vilka och hur många tabletter jag tagit. Jag ser in i hans stora blå ögon och svarar, trappan och alla kappor slutar snurra och lägger sig på sin plats igen. Jag minns inte men tror att jag lät dem åka, lade mig och sov i ett dygn. Det var inte sista gången men en bra gång.

Vilken ovanlig upplevelse, att någon lyssnat och varit närvarande, att ha goda minnen från intensivt smärtande ögonblick. Många verkar, likt mina övriga erfarenheter, ha mött okunniga eller stressade läkare, som antingen ger diettips när man hintar om ätstörning, pratar engelska med en för att man har svart hår, eller blir arga om man efter flera timmars olidligt väntande inte tar emot en remiss och åker hem igen.

Det är i dessa förhållanden, och historierna är många, som en effektivisering av sjukvården ter sig absurd; fler besök på kortare tid så blir det bra sen!

Det betyder förstås inte att sfären för att dela känslor och ångest ska begränsas till terapirummet. Poängen är att vi har den politiska förmågan att försöka förebygga att så många hamnar där från första början, och faktiskt ge hjälp om det ändå händer. Vi har inte tid att vänta längre på att politikerna ska skärpa sig. I dag, ute ur depressionen men kvar med en subtil ångest, påminns jag om känslan av att vara fast, om repetition, ångestloopar och att vara splittrad och självmotsägande. Är det något specifikt för vår osäkra tid?

Paradoxalt nog verkar känslan av att vara fast i sig själv samtidigt ha skapat en känsla av självlöshet, känslan av att ett tomt hål har ersatt det som en gång kanske var en själv. Allt eller inget är svart, och enbart mörker däremellan.

När horisonten för vad vi kan göra har krympt ner till oss själva, är det märkligt att vi ibland upplever tiden lite klaustrofobiskt? Verkligheten har blivit en fråga om konsumenter av antidepressiv medicin och ensamma själar som mest vill prata ut. Kanske behöver vi hitta oss själva i utrymmet mellan individuella kroppar, i de utrymmen där just ett vi och inte ett jag skapas, på delar av nätet, på dansgolv och torg. I de gemensamma rum vi helt enkelt får tag i, där vi upplever att vi just uppgår i något annat.

Låt oss börja där och inte låta den politiska hanteringen av ångest vara lika ångestfylld och repeterande som ångesten själv.