Kommentar. Gunnar Wesslén.

2017-08-16 18:00

Jag ville inte lova min fru trohet inför gud – men gärna inför Kungen

Gunnar Wesslén om vänsterns relation till Elvis - och om att vigas av ”Kungen”.

En kort tid efter Elvis Presleys död åkte jag till hans hem Graceland i Memphis. I dörren möttes jag av hans farbror Vester som yttrade den odödliga frasen: ”Elvis has left the building.”

Men det var då länge sedan Elvis verkligen hade lämnat sin musikaliska byggnad. De sista åren var han ett fett, sluddrande, drogberoende vrak med drömmar om leda FBI och amerikanska poliskårer. Ändå var han älskad av mig och miljoner andra människor över hela världen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För mig var Elvis nyskaparen och den fantastiska sångaren och han stal inte musiken från de svarta bluessångarna. Han inspirerades av dem, men lade själv in gospel, rockabilly och country och skapade tillsammans med andra en ny musikstil.

Själv föll jag som en sten för ”That’s alright Mama”, en låt som Elvis enligt myten spelade in som en present till sin mamma Gladys.

Där hör man också vilken lysande sångare han var, han hade en fantastisk följsam, melodisk röst – men med spets.

Sedan kom storhetstiden på RCA – ”Heartbreak Hotel”, ”Jailhouse Rock” och alla de andra.

För mig är de för evigt förknippade med bilresor i södra Europa i min kompis Kalles Dodge Dart.

Vi skrek ut ”If you’re looking for trouble, Just look right in my face, I was born standing up And talking back”, kompade av Elvis på högsta volym, med alla rutor nedvevade och i full fart på den vansinnigt doserade kustvägen mellan Lissabon och Cascais.

Då kom också alla filmerna, de första var mycket bra – ”Jailhouse Rock” är en kanonrulle – även om kvinnoskildringarna i hans filmer inte var särskilt utvecklade, för att uttrycka sig milt.

Men Elvis själv! Han sjöng som en gud, han var snygg, han var tuff – och ändå känslig. Vad mer kunde någon önska?

Under en period som sammanföll med hans tjänstgöring i armén i Tyskland blev det ordentligt sämre, men trots ett pärlband av låtar på Pat Boones nivå fortsatte vi att älska honom.

Jag var med i vänstern och det vore väl synd att säga att Elvis var världens mest populära artist där. Värst var KFML:arna, de vi kallade S:arna – de hatade rock och ville helst ha folkmusik, dragspel och knätofs.

Men vi var några som höll fast vid amerikanska bilar och rock.

Elvis själv försökte sedan haka på protesttåget. Han övertygade väl aldrig någon om sitt starka sociala patos, men han spelade in pekoralen ”In the Ghetto” och det var trots allt en lysande låt.

Efter det var det mycket Vegas och även om det inte var så mycket rock så var det fantastisk musik – och han fortsatte sjunga som en gud.

För fem år sedan gjorde Elvis på nytt ett stort avtryck i mitt liv. Som gammal vänsterist hade jag inte mycket till övers för bröllop, äktenskap och den heliga kärnfamiljen – jag bodde länge i kollektiv.

Men sedan började jag och min Anna fundera på att gänga oss av olika skäl, en del rent juridiska. Men jag kunde inte tänka mig att lova gud, kungen, Reinfeldt eller Persson något så det var svårt.

Men så fick vi snilleblixten. Att lova Elvis evig trohet till min Anna var inget problem, så vi bokade snabbt in oss på en resa till Las Vegas, knöt upp ”Elvis” som vigselförättare och blev inkörda i kapellet i en öppen, skär Cadillac. Sedan sjöng Elvis oss igenom ceremonin och vi blev ett.

Kvällen fortsatte sedan på en festlokal med ett 30-tal nära vänner från Sverige och annorstädes med ytterligare en Elvis.

Så nu kanske ni kan förstå att jag får en tår i ögat så här på Elvis dödsdag.

Gunnar Wesslén
Gunnar Wesslén 

Redaktionell ringräv och journalistiskt bollplank för ETC-redaktionen.