Krönika. Kalle Lind.

2017-05-20 18:45

Jag tror på vikten av ”tillkämpad optimism”

Av allt att döma överlevde vi ju den gången. Och om vi inte tror att vi ska göra det nu – varför ska vi då kämpa vidare?

Samtiden är en skrämmande plats och därför har jag på den harhjärtades vis ofta flytt in i det förgångna. Det vet man i alla fall var man har och hur det slutar. Visst var det fasansfullt på förr-i-tiden-tiden men vi reste oss uppenbarligen och gick vidare.

Valet för den som vill analysera och artbestämma sin tid står mellan två huvudlinjer: hopp eller förtvivlan, optimism eller alarmism, panik eller is i magen. Det gäller egentligen oavsett var man i övrigt ställer sig på en höger-vänsterskala.

Sverigedemokrater har sedan tiden då de även officiellt var ett rasistparti skrikit om massinvandringen som kommer att dränka oss. Antirasister pratar å andra sidan gärna om den eskalerande rasismen i drunkningstermer. Båda sidorna blir lika provocerade av liberalen som beskäftigt försöker peka på hur mycket som blivit bättre genom EU – och framför allt hur mycket som garanterat kommer att bli bättre om vi bara blir med ännu lite mer i EU.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Å tredje sidan blir liberalen, som just försökt slå sönder påståendet att islamofobin eskalerar och utgör ett undergångshot för stora delar av mänskligheten, heligt upprörd när hen känner den allra minsta lilla stank av antisemitism.

Den som försiktigt räcker upp handen och försöker säga ”fast så farligt behöver det kanske inte vara?” betraktas av alla flanker som naiv. För att inte säga korkad. På ett icke-gulligt vis.

I november kungjordes att kandidaten med minst antal röster, tevetittaren och husbyggaren Donald Trump, utsetts till USA:s president. Thomas Tidholm, poet, författare och gammal proggare, twittrade då: ”Well ... vi överlevde faktiskt Nixon och Reagan”. Troligen ville han påminna oss om att mänskligheten ropat varg förut. Svaren lät å andra sidan inte vänta på sig: ”Men George W har indirekt haft ihjäl rätt många”, ”Fast en del vietnameser överlevde INTE Nixon”. Och det hade de ju, å fjärde sidan, rätt i.

Den som vill se glaset som halvfullt har bevisbördan på sitt ansvar. På varje glädjetjut går det hundra ångestskrin.

Å femte sidan frestas man gärna att håna också den som tar i för mycket i sitt svartmålande. Ola Söderholm gjorde en lång prata i satirpodden Lilla Drevet om ”gråterskorna på DN Kultur”: de som drar för långtgående paralleller mellan den dystopiska teveserien ”The handmaid’s tale” och Donald Trumps faktiska USA. Räcker det inte med att det redan sitter en narcissist i toppen för världens största krigsmakt – måste man också hitta på att han snart kommer att införa lagar som tvingar fertila kvinnor att agera livmödrar åt den privilegierade klassen?

Själv tillhör jag dem som halsstarrigt vill tro på besinning. Det var en fröjd att höra hur Emil Jensen i vårens show ”Flyktpotatis”, och i Sommarprogrammet som föregick det, övertygade oss om att det faktiskt blir bättre. Vi har trots allt vaccin. Det hade de inte förr.

Det var en fröjd därför att Emil Jensen inte duckar eller blundar för problemen. Han ser också rasismen, klimathotet, dårskapen i Vita huset och i Kreml. Men han vägrar att låta problemen stå ensamma och okommenterade. I botten finns en genuin tro på människan, hon som visserligen är skyldig till att isarna smälter och syrierna svälter men som också gång på gång har rest sig upp och reparerat skadorna och låtit såren läka och tagit sig hit där vi är nu. Till en värld som brinner men också varje dag envisas med att bygga nya brandsläckare.

För längesen, tidigt 1970-tal, en tid präglad av miljöhot och terrorismhot och hotet från en skurkaktig amerikansk president, pratade Hasse Alfredson om vikten av ”tillkämpad optimism”. Vikten av att inte resignera, av att inte hänfalla åt cynism och uppgivenhet. Jag vill gärna tro att han hade rätt. Av allt att döma överlevde vi ju den gången. Och om vi inte tror att vi ska göra det nu – varför ska vi då kämpa vidare?

Kalle Lind
Kalle Lind 

Kallar sig helst skriftställare, liksom ­Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal före honom. Andra kallar honom ofta skämtare. Han skriver tv-manus, radiokrönikor och böcker som oftast kan placeras under rubriken ”satir”.