Den materiella världen blir mer och mer osensuell. Tycker jag, som en gammal stockkonservativ engelsk lord.

Jag har rest mycket i år och det huvudsakliga syftet är ju så klart att komma fram, men varför ska det gå så fort?

Varför har dom bara en rastgård högst upp i nya Gotlandsbåtarna, där barnen inte ens kan se havet medan pappa surt och stressat står och röker?

Och varför ska det vara så security-ta-av-dej-allt-på-flygplatsen-osexigt?

Jag hatar för övrigt att flyga, jag vårdar min flygrädsla som en förälskelse.

Varför kan folk inte ta tåget till Thailand om det nu är dit dom vill? 

Undrar jag, som den bortskämde gamla kulturbög jag är.

Jag vet att det inte går. Eller det gör det, men det är struligt som fan.

Jag reser runt på en lång turné utan spelningar och försöker hitta det som kan kallas närvaro. 

Ett pretentiöst ord.

Men alltså att man känner ”här är jag”. Nu. Försöker vara NÅNSTANS.  Känna att nu är jag här, med en vind mot kroppen och en vacker fågelsång i örat.

Jag har provat med vatten också, havsvatten funkar bäst. På morgonen. Så jag instagrammar tången och försöker förmedla glädjen över vattnet och livet däri.

Men jag vet inte om jag egentligen är med, jag verkar mest vara en avatar på på fejan och insta.

Kan det kännas som.

Jag försöker förmedla en liten glädje och ett litet hopp, men så fort jag kollar den så kallade verkligheten på internets nyhetsajter så tänder jag av. 

Solen skiner men ute i rymden regnar det. Finns det nån Gud så gråter han som en gammal kung i Game of Thrones. Som ser vad han gjort.

Jag ser verkligheten och ser bara en massa skit, tycker jag. Jag ser fascister som vill se tiggare slåss. Som gör allt dom kan för att vreden över det svårt blödande samhället, över den icke längre fungerande vården för alla, etc. etc., att vreden över att kapitalets legopolitiker i allians och socialdemokrati sålt ut vår gemensamma välfärd till Caymanöarna, att den vreden skickas neråt och åt sidorna, att tiggare ska ställas mot tiggare, att gratismaten ska delas ut till bara svenskar.

Den vrede som skulle kunna störta hierarkier och hota den bestående ordningen kanaliseras om, det slickas uppåt och sparkas neråt som aldrig förr.

Dom vill se tiggare slåss,  alltså delar dom ut kaffe och mat till hemlösa, men bara svenska hemlösa.

Så jag ser tiggare slåss och hela idén om alla människors lika värde är en trasig flykting, jagad av polishundar och utan försvarsadvokater.

Vi är dom enda som skulle kunna vara dess försvarsadvokat, vi, vänstern, vi som tror på att vi har kommit till den här planeten för att älska.

Så jag sluter mina ögon och reser. Reser till somriga havsvikar med kallt vatten.

Jag sänker ner min kropp i vattnet och jag är ensam och naken, kroppen borde vara ett tempel, men jag förstör den, jag är bakis.

Kylan gör att jag kommer ut ur det värsta och en liten sekund känner jag: här är jag, här är vattnet, här är solen, god morgon.

Kan jag säja till mej själv, men bara när jag är ensam.

Jag som var så social!

Nu är jag bara social när jag är full, och så förstör jag min kropp, den här kroppen som borde va mitt tempel.

Tänker jag, en bakfull 56-årig kulturknutte, på väg upp ur tångruskorna.

Jag satt nere på Capri och försökte skriva låtar i våras, det blev inte mycket, men jag skrev en slags kärlekssång, på trots. Jag tänkte på Vem ska trösta knyttet av bästa Tove Jansson, hur Knyttet som  är helt utlämnad i en grym och kall värld  ändå seglar i sitt snäckskal på ett stort hav tills han möter sin kärlek.

Och jag tänkte på naivitet och att det är viktigt med den, att annars dör nog den här jävla världen.

Och jag tänkte på Beyonce och hela det där med att See Your Halo, väldigt naivt. Men vackert.

Så jag lät Mymlan och Knyttet sitta och sjunga den låten, i min låt, i ett snäckskal på det stora svarta havet.

Jag tänkte att havet är så stort och svart och inte fan kan jag se nån halo  men vafan, Knyttet och Mymlan sjöng den i alla fall.

Det är väl det som är ens återstående livsuppgift; att sjunga på ren jävla trots mot den här dokusåpan som kallas verklighet, där folk glatt röstar ut varandra i hopp om att bli vinnare, för att sen bli utslagna själva.

Jag ska odla tomater, det ska jag göra, nyttiga tomater som gör att folk blir friskare.

Jag ska bada mycket, så att jag kan bli lite närvarande i det här templet, så länge jag har chansen.