Sådant fyller paradoxalt nog mig med glädje och inre tillfredsställelse, ungefär som när man hittar en stor glänta med kantareller. För man får leta länge om man ska hitta en tydligare bild av internaliserat förtryck. I andra delar av världen kämpar kvinnor med livet som insats för att slippa få bitar av fittan bortskurna, men på gymmet nere i stan berättar alltså en tjugonågonting att hon tänker betala för att bli stympad.
Hon har hört sin kompis pojkvän berätta hur äckligt han tycker att det är med fula fittor – hur glad han blev när hans flickvän visade sig ha en adekvat fitta – och tjejen i helgbilagan tänker inte ta någon skit. This ends here, tänker hon, och bokar en tid hos plastikkirurgen.
Hon tränar sju dagar i veckan, färgar håret en gång i månaden, äter bara kvarg och tänker sannerligen inte låta ett par sladdriga blygdläppar stå i vägen mellan henne och fysisk perfektion, mellan henne och den sortens oantastlighet som äntligen kan få de kritiska rösterna inuti och utanför hennes huvud att tystna. Hellre dör hon narkosdöden än får sin fitta underkänd.
När jag var ung kräktes jag av skam – min egen och andras – över min stora, otympliga, okvinnliga kropp. Jag förstod mig inte på den, jag förstod bara att den var fel – att det inte var meningen att trettonåriga flickor skulle vara tio centimeter längre än en genomsnittlig vuxen man, väga sjuttiofem kilo och ha lika breda axlar som sin pappa. Jag minns hur löjlig jag kände mig i flickkläder, hur vansinnig jag blev när min mor bad mig sätta på mig en klänning; jag visste att det inte tjänade någonting till, att vi inte lurade någon, att det enda det skulle resultera i var att folk skrattade bakom min rygg – ungefär som när man skrattar åt män som klär sig i kvinnokläder – för inget är så tokigt buskisroligt som okvinnliga kvinnor som försöker. Så jag klädde mig i hockeytröjor och för stora jeans, i min fars avlagda kavajer, snickarbyxor som gjorde mig jämntjock och könlös.
Jag fyllde 43 för några månader sedan. Ibland känns det som om jag inte kan röra mig ens några meter utan att bli påmind om att konsumtionssamhället bäst före-märkt kvinnokroppen och att jag i oförminskad fart närmar mig det vi på svenska skulle kunna kalla sista knullbarhetsdatum.
Överallt anmodas jag att smörja in, lyfta, injicera, fylla i, träna, trimma, sminka, raka och färga bort alla spår av hur gammal jag är. Det är en märklig känsla, nu när jag äntligen slutit fred med min kropp, förstår och sätter värde på den, att bli varse den massiva mängden synpunkter som världen runtomkring tycker sig ha rätt att ha på den. Om jag, när jag var yngre, upplevde att jag själv var den allra strängaste kritikern av min egen kropp, förhåller det sig sannerligen annorlunda nu. Det är verkligen häpnadsväckande oförskämt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag säger inte att det bara handlar om kvinnoförtryck, för jag känner tillräckligt många män tillräckligt väl för att veta att de är offer för samma patriarkala strukturer. Jag kan sätta en femhundring på att den där självstympande tjejens kompis pojkvän har erektionsproblem. Och eftersom ingenting i den patriarkala strukturen är fulare och mer skamfyllt än kvinnor som inte är passivt behagfulla och vackra och män som inte är ständigt villiga och potenta, kan man inte annat än imponeras av den sluga strategin att projicera sin rädsla för egna tillkortakommanden på det andra könet. Lättnaden han känner över att hans flickvän inte har en ful fitta är hans lättnad över att kunna få erektion när han är med henne.
Min blygsamma empiri gör nog gällande att de män som har en tydlig och naturlig förankring i sin egen kropp och som inte tvivlar på sin egen manlighet, också är de män som har den mest sorglöst förlåtande och gladporriga inställningen till min kropp.
En vecka i månaden är det min fitta som styr. Då är jag i stånd att göra sådant som att ringa till mitt telebolag och skälla ut dem för att de överdebiterat mig åttahundra kronor – det är den enda tiden i månaden då jag har tillgång till den sortens ilska som krävs för att kunna lacka ur så hårt att de ber om ursäkt och erbjuder sig att betala tillbaka 1 200, den enda tiden då min fitta så att säga trumfar min borgerliga uppfostran.
Den där välkomna PMS:en får mig att skita i alla internaliserade röster som säger åt mig att inte ta så mycket plats, att inte väcka anstöt, att vara följsam och behagfull, att jag inte förtjänar bättre.
De veckorna får jag mer gjort än alla andra veckor, för jag är så jävla arg och ilska är emanciperande. Om jag när jag var yngre låg hemma och jämrade mig över min mensvärk och oförmågan att tänka klart under de tolv veckor av året då de flesta kvinnor jag känner går omkring i ständig rädsla för att färga stolsdynorna röda med underlivsblod, har jag på sista tiden försökt förlägga så mycket beslutsfattande jag kunnat till just de veckorna. Inte därför att jag lever i någon naturmystisk föreställning om att jag befinner mig närmare mitt sanna väsen när jag har mens, utan därför att den där oförsonliga ilskan hjälper mig att göra mig kvitt andra rep och bojor.
Men i ljuset av veckans häpnadsväckande ohederliga försök att kväsa ett slags uråldrigt kvinnoförtryck med ett annat och alla järtecken som tycks varsla om att de medborgerliga rättigheter som tillkommit sist också kommer vara de som ryker först när samhället hamnar under press, slår det mig att jag måste lära mig att hushålla med min hormonella ilska.
För när europeiska grannländer – som för att skyla över egna potensproblem – börjar sedeslagstifta om kvinnors klädsel, påminns jag om att det inte ens gått hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och den där ilskan kommer eventuellt snart behövas för annat än att bråka med telebolagen.
