Krönika. Jenny Damberg.

2017-11-27 18:47

Jag känner mig så simpel att jag omöjligt kan acceptera det

Vilka strider är värda att ta? Detta är en ständigt pågående förhandling inom mig. Kronblom på ena axeln och Luther på den andra. Jag menar inte i någon högre moralisk mening, oftast handlar det om extremt små frågor. Oftast vinner Kronblom. Det är inte godast med fryst färdighackad lök, men den är färdighackad. Är det en frisyr? Oklart, men det går snabbt att borsta igenom. Och så vidare.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag är knappast unik. Det finns inte en ”så lyckas du”-bok som handlar om att jobba mer. Poängen är alltid att få ut så mycket som möjligt av att göra så lite som möjligt. Den för tillfället bäst säljande svenska titeln i genren heter ”Den lata vägen till ett fantastiskt liv – och arbetsliv”. Ansträngning är inget självändamål.

Den moral som ändå är förknippad med kamp och uppoffringar, den åberopas inom andra områden. Att synda handlar om vad man äter, om att träna eller inte träna. Guilty pleasures uppenbarar sig inom litteratur, film och musik. Sådant man vet är dåligt för en, åtminstone för något slags idealjag, men ändå unnar sig.

För mig aktualiseras det här aldrig tydligare än när det amerikanska vuxen-emo-bandet The National släpper en ny skiva. Varje gång det händer innebär det soundtracket till mitt nästa år. Och varje gång drabbas jag av en känsla av att vara en främling inför mig själv – en känsla av att vara så simpel att jag omöjligt kan acceptera det.

Nu är vi där igen. I början av november kom ”Sleep Well Beast” och jag har därför tillbringat den senaste månaden i en jämngrå musikalisk sörja. ”Sörja” låter taskigt, men det är den typ av upplöst ljudbild och dystert känslotillstånd som bandet spelar på. Det handlar om att leva med demoner, att känna sig obetydlig, om otrogenhet och den ena miserabla relationen efter den andra. Uttryckt med betydligt mer allvar än finess och bitvis i en rent gammaltestamentlig kontext – att leva i salt och att märka sin dörr med blod. En typisk rad: ”When I walk into a room, I do not light it up. Fuck.”

Jag kan knappt skriva det utan att rodna. Så varför lyssnar jag ändå på det? För att det är så enkelt. För någon som är uppvuxen på indiepoprock är det The Nationals dova, melodiska skrammel den musikaliska motsvarigheten till att ligga inrullad i ett duntäcke med en kaka mjölkchoklad i varje hand. Helt motståndslöst. Allt är redan lagrat i mig. DNA. Det är begripligt att The National fyllde stora Annexet i Stockholm två kvällar i rad för några veckor sedan. I ett land av Kent, Broder Daniel och Lars Winnerbäck är det här en musikalisk grund många av oss delar.

Och den känsla av allmän uselhet The National som så metodiskt kanaliserar, vem hyser inte den? Vem lyser egentligen upp ett rum? Vem förväntar sig ens att göra det? I Sverige, i november?

Guilty pleasures-begreppet bygger på att tillåta sig att njuta av det generiska, något som ofta har tvingats på en – eftersom det är överallt. Hitlistemusik som Abba eller allt Max Martin rört vid.

Det rymmer också en tydlig genusdimension. ”Tjejig” musik är mer skyldighetsframkallande. Britney Spears motsvarar vitt socker. The National befinner sig i motsatt hörn. Allt är svårt. Utvalt. I recension efter recension hyllas The National som ett av världens bästa band eftersom de lever upp till precis rätt maskulina, kanonmässiga parametrar. De nämner Tennesse Williams och spritmärken. Det är ÄKTA lidande! Det är också otroligt kitschigt, lika mallat som någonsin en Justin Bieber-låt.

Hade The Nationals sångare Matt Berninger haft ett uns självironi, eller någon självdistans, hade saken varit en annan. Inte så pinsam. Men inget kunde vara mer fjärran. Aftonbladets Markus Larsson återger första kvällen på Annexet: ”Han puffar e-cigg, dricker olika vätskor ur plastmuggar, vankar i cirklar (…) och står och gormar rakt ut i tomma intet – utan mikrofon.” Det är ett positivt omdöme.

Det här är nog det mest fascinerande av alltihop. Hur något som är det enklast tänkbara upphöjs till viktigt, bara för att det passar ens egna preferenser. Då måste man leva i en stark övertygelse om att ens egen påse lösgodis inte bara smakar bra, utan är en angelägenhet för hela världen.

Plus & minus

Plus: Tacksam för allt #metoo hittills har lett till, och hoppfull inför vad det kommer att medföra.

Minus: Konstant chockerad, och samtidigt deprimerande oförvånad, över alla vittnesmål, över hur illa det
faktiskt är.  

Jenny Damberg
Jenny Damberg 

Författare, journalist och krönikör i Dagens ETC.