Krönika. Stefan Sundström.

2017-10-15 18:45

Jag är så glad att jag gör nåt vettigt

”Politik i praktiken. Faktiskt”. Stefan Sundström om sin Nils Holgersson-resa genom Sverige.

Dom senaste turnéerna jag har gjort har vart så jävla tråkiga. Jag kan det här nu, släppa skiva, vara med i nån tv-soffa, åka på turné. Vakna bakis i random svensk stad och gå ut från hotellet till en identiskt lika gågata med Espresso house och Stadium bredvid bolaget. Försöka hitta nån park att gå i, misslyckas, gå in på hotellrummet och packa, åka till nästa random stad.

Lira på kvällarna. Det är ju rätt kul, men efter så där 30 gig så är det gågatorna man minns mest, dom flyter ihop till ett enda svenskt Fucking Åmål – detta inkluderar också Stockholm Göteborg och Malmö.

Men egentligen är det ju fantastiska platser man hamnar på.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Som härom veckan, när jag var i Askersund. Jag tänkte att nu ska jag fan göra nåt annat än att gnälla över Sveriges stalinistiskt standardiserade gågator och shopping malls, jag ska ta mej ut i naturen. Så jag gick in på turistbyrån och frågade om det fanns en buss man kunde ta så att man kom ut i Tiveden. Tivedens nationalpark är en av dom få kvarvarande urskogarna, eller snarare så mycket urskog som man kan ha ett i land som byggt sitt välstånd på skog.

Istället för att ge mej en busstidtabell till Tiveden så ringer människan på turistbyrån upp sin dotter, som är naturguide, och vips så sitter jag i en bil på väg ut i skogen.

Det är sånt som händer ute på svensk landsbygd. Ibland.

Guiden hette Lovisa och hon visade mej en skog som var nånting jag aldrig sett. Ingen har avverkat här sen 1700-talet. Vi har djungler i Sverige! Vi har ogenomtränglig, magisk skog i Sverige! Grönt, grönt grönt av mossa, mossan hade krupit över döda gamla träd, och upp från dom gamla träden sköt skott av nya. Vi bänglade ut från stigarna och in i ett tyst rike av jättelika stenblock (klädda i grönt) svampar och älgskit.

Jag förstod att jag blivit lurad när dom lärt mej av Sverige består av 70 procent skog. Den består av 70 procent virkesåker. Den biologiska mångfalden är större utmed en normal svensk landsväg än vad den är i en skog eller på en åker.

Därför att i dikesrenen bryr sej ingen om vad som växer, ingen ser till att enbart en monokultur av gran eller raps får totaldominera.

Biologisk mångfald är ett ord som många associerar med nån människa i glasögon som ömmar för nån blodigel, men faktum är att vi av helt humanegoistiska skäl borde vara oroliga för att den biologiska mångfalden hotas.

Varje månad utrotas 5 000 arter av växter och djur på denna stackars jord. Och ofta har vi inte en aning om vad deras plats i ekosystemet är. Vi är helt beroende av detta ekosystem, vi dör faktiskt om det inte längre fungerar. Det är livsviktigt, för oss, med biologisk mångfald.

Sånt har jag lärt mej på den här turnén jag är ute på nu. Det är en mycket roligare turné för mej än dom jag var på innan. Jag får göra skogsutflykter med Lovisa, jag blir plötsligt medveten om att inte alls långt ifrån Lidköping ligger Kinnekulle, utanför Gränna ligger Visingsö. Egentligen är det här landet otroligt vackert och mångfacetterat, inte alls så stöpt i Mammons nyliberala namn som man kan tro när man irrar omkring inne dom nybyggda köpcentren.

Sånt får jag lära mej nu. Jag får också lära mej en massa om naturen av min turnékompis Martin. Han har vart programledare på ”Mitt i Naturen” och kan allt om ekorrar och sånt. Det tycker jag är kul, det är också kul att se att han dragit slutsatser av det ha läst och det han har sett när han vart där mitt i naturen. Och han börjar bli arg.

Turnén går ut på att han helt enkelt håller ett slags populärvetenskapligt föredrag, och jag och piano-Birgitta poppar till det hela genom att då och då komma med nån låt. Då sätter sej Martin bakom trummorna och trummar. Lagom mycket musik, så jag inte hinner tröttna. En jävla bra turné. ”Vi som bor här” heter den.

Och varje gig är det nån ny gäst som kommer upp på scen och berättar om nån lokal företeelse, det hela blir som en slags Nils Holgersson-resa genom Sverige för mej och jag har upptäckt att världen är oändligt stor, bara att upptäcka all natur som finns i lilla Sverige skulle ta hundratals år.

Och jag tycker att jag får ägna mej åt nåt vettigt, jag byter fröer med folk på spelningarna, vettigare saker kan man inte pyssla med tycker jag. Jag byter bort märkligt okända tomatfröer från USA och Sibirien som jag tycker om, mot en massa olika fröer av svartrot, lokala potatsissorter från västergötland, flitiga lisor. Tar med dom till nästa stad och byter bort dom där. Det känns som om jag sträcker ut mej över hela landet, besår det och sätter ner rötter överallt!

Jävla flumgubbe, hör jag apan på axeln viska. Ja, ja, men jag är så glad att jag gör nåt vettigt just nu. Politik i praktiken. Faktiskt.

Bra: Att fler och fler människor har slutat vänta på att politikerna ska börja fatta att vi inte kan hålla på som vi gör om vi ska ha nåt ekosystem kvar att leva i. Att dom som förstår det har börjat agera själva, sätta upp solceller, byta fröer, skapa alternativa distributionskanaler för mat.

 

Dåligt:

Att den blåbruna sörjan som flutit upp från undersidan av stenarna som lades på dom 1945 har fått oss att ägna oss åt försvarsstrider för självklarheter som alla människors lika värde, religionsfrihet och rätten att fly från krig och svält. Istället för att gå till offensiv och ställa om politiken till nånting som kan vrida klimatkrisen till nånting mänskligheten har en chans att överleva.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.