Den är jävligt skön den känslan, att ge fan i alltihop. Jag blev så trött på nyheterna, på utspel från politiker, på svek från socialdemokrater, på hets från sverigedemokrater. På ideaister som gör politisk karriär och plötsligt har slips. Jag ska aldrig bära slips. Med jämna mellanrum ska jag resten av min levnad ge fan i alltihop. Dock ska jag aldrig mera köpa interrailkort.
– Det är bättre att köpa biljetterna online på Deutsche Bahn, det blir billigare.
Sa en man jag träffade på färjan från Puttgarden till Danmark. Vi var på hemväg bägge två. Han hette Ola och var en stor tågentusiast. Han hade slutat flyga av miljöskäl, och då fann vi varandra. Jag hade också slutat flyga, men ärligt talat mest av ett annat skäl.
Jag blir så rädd.
Jag hade varit ute i 14 dagar, varit i Amsterdam och Ijmuiden, Cornelis födelsestad. Vallfärdat till huset han föddes i. Som någon slags pilgrim. Det var ett väldigt vanligt hus. Men utanför stan fanns det en förvånansvärd holländsk natur, karga sandkullar med ljung och tall, böjda av vindarna från Nordsjön. Och utanför detta, havet och stranden, med novembers alla flyttfåglar svävande söderut. Och jag åkte också söderut, ner till Barcelona och där var det himmelskt nog sommar igen, åtminstone lite grann. Kunde sitta i mörka natten på uteserveringar vid havet och röka cigarillos electricos (snuset hade tagit slut) endast iförd t-shirt. Och inbilla mej att jag är fri att åka vart fan som helst. Och att jag kan ge fan i alltihopa. Fantastiskt. Det var nästan som när jag var 18 år och åkte på interrail. Känslan av frihet. Detta slitna, våldtagna och missbrukade ord.
Känslan av att styra sitt eget liv är viktig för folk. Åtminstone nuförtiden. Åtminstone bland folk som i någon mån fjärmat sej från religion och dogmer. Det är längtan efter en känsla av frihet som säljer bilar i det här landet. Ok, bor man i glesbygd har man inget val, det erkänner jag, då måste man ha bil. Men för alla andra, ta mej fan. Varför sitter folk i dessa bilköer in mot städerna varje morgon, medans bussarna svischar förbi dom i bussfilen? Jag tror dom vill sitta där, dagens enda stund av ensamhet och okränkt integritet.
Frihet. Inte vet jag.
Min pappa ville under några år att jag skulle ta körkort. Han sa: Det är en sån frihet.
Jag vet inte jag, svarade jag. Varje morron tog han tricken från Farsta och åkte in till stan för att jobba. Sen blev det semester och han fick göra som han ville, då tog han bilen upp till Dalarna. Själv köpte jag ett interrailkort. Då var det 1978 och jag och några kompisar låg och sov inne på tågtoaletterna i Frankrike och Italien. Sen klev vi av och fortsatte sova på franska och grekiska stränder. Vi kunde åka vart vi ville med våra interrailkort, det var bara att hoppa på. Fantastisk känsla. Känslan av frihet avbröts kortvarigt när vi torskade för snuten i Grekland. Vi badade utan kläder och fick sitta i finkan två dar. Det var inte frihet, lika ofritt som en bilkö utanför Hamburg.
Interrail var en fantastisk ide, jag vet att under kampanjen för att få med oss i EU fördes interrailkortet upp som en fin sida av det europeiska samarbetet, och man pratade om fria flöden av människor och varor, inga gränser pratade man om. En mycket vacker tanke. Att röra sej fritt.
Nuförtiden är Interrailkortet som en sjuk gammal faster ingen bryr sej om. Man ser det på dom franska konduktörernas min, man hamnar omedelbart längst ner i passagerarhierarkin när man tar upp sitt gamla kort. Ja, en sjuk gammal faster som ingen vill ha längre, men ingen pallar ta livet av henne. Istället får hon självdö, med hjälp av plötsliga krav på sittplatsreservationer och en total brist på samordning mellan all dessa tågbolag, dom enda som har en något sånär översikt över tågtiderna i Europa är alltså Die Alte Gute Deutsche Bahn. Men nu vill dom lägga ner nattågen och EU-kommissionen framhåller, hör och häpna, Sverige som ett föredöme vad gäller tågtrafik. Sverige har avreglerat och privatiserat flitigast av alla, och resultatet behöver jag för mina svenska läsare inte redovisa, eller hur?
För norska och andra läsare kan jag bara berätta att förutom snorkiga franska tågvärdar och en jävla massa extra utägg för sittplatser hade jag inget att klaga på vad gäller europeiska tåg förrän jag närmade mej Sverige. Då fick jag ett sms från SJ: ditt tåg 542 med avgångstid 14.08 är inställt på sträckan Köpenhamn–Malmö. Vi beklagar detta och hänvisar till Öresundståg med avgång från Köpenhamn 14.12. Så jag satt på Puttgardenfärjan och drack öl, puffandes på min elektroniska cigarett och var arg. Eller uppgiven kan man väl säja. Då mötte jag Ola, han gav mej rådet att låta interrailkortet dö och istället konsultera Deutsche Bahn i fortsättningen.
Det ska jag göra, även om jag inte litar på dom heller. Hursomhelst så gjorde det inget att jag missade avgången mellan Köpenhamn och Stockholm. Det stod i alla fall still flera timmar i Malmö, så när jag tagit mej dit så stod tåget där, en timme försenat och sen tog det ytterligare en timme innan det gick. Hem kommer man alltid, även om Sverige är ett jävligt land att resa kollektivt i.
Känslan av frihet och värme bär jag kvar i mej i denna gråa kökkenmödding. E-ciggen ska jag slänga och fortsätta framställa eget snus, för ekonomins och frihetens skull. Ja, inom mej bär jag den barcelonska solen som jag såg gå upp på mornarna. Jag gick och la mej tidigt på kvällarna, som den gubbe jag numera är, och jag lärde mej tajma soluppgången på mornarna.
Gick ner till stranden och såg den stiga och få allt att bli blått och grönt och rosa och indigo och det är vad jag tror är nåt som påminner om frihet.
