Krönika. Martina Montelius.

2017-09-16 16:00

Innerst inne måste de tvivla

Men hur Sisyfosbetonat och fruktlöst det än är försvinner inte impulserna att argumentera emot.

I dag grunnar jag på det här med fritidsintressen. Jag vet andra som exempelvis är med i bokklubbar, spelar bollspel, dansar pardans och allt vad de gör. Min egen knappa fritid rymmer inga hobbies, eftersom jag har ganska små barn. Och så har jag internet. Det är inte alltid så fröjdefullt.

Ty dagligen stöter jag på individer som tycks ägna oändliga tidsrymder och närmast övermänsklig energi åt att finkamma detta internet på jakt efter bevismaterial mot flyktingar och invandrare. Det är fascinerande på samma sätt som små blessyrer kan vara fascinerande.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag är pervers på det sättet: om jag råkar bränna mig på ugnen tycker jag att det är roligt att följa hudens läkningsprocess. Riva av sårskorpor. Se hur såret går från ömt och illrött via fnasigt och blekrosa till något som börjar likna vanlig hud. Det är likadant med de framdraggade nyheterna om nya svenska samhällsmedborgares menliga inverkan på snart sagt allt.

Varje gång någon delar en artikel om en nyanländ person som har dabbat sig, med vidhängande drapa kretsande kring invandringen som pågående apokalyps. Varje gång någon författar en ny kria om att pensionärers fattigdom skulle utplånas om vi slutade godhetsknarka. Varje gång Nordiska motståndsrörelsen snör på sig kängorna och skruvar upp volymen på megafonerna uppstår ett litet sår i vårt kollektiva medvetande.

Eftersom jag, trots min ansenliga ålder, ännu bär spår av självdestruktivitet i mitt kuperade psyke, känner jag mig allt som oftast manad att komma sättande med klorhexidin och salva i form av kommentarer som påpekar självklarheter som att det inte är idiotsäkert att pensionärers ekonomi omgående skulle få högsta prioritet i Sverige om vi kastade ut invandrarna.

Ja, det är tjatigt. Och meningslöst. Reaktionerna jag får är ett hundratal tillmälen i stil med ”batikhäxa” och ”asylkramare”, samt några glada tillrop från personer som håller med mig. Jag är tämligen säker på att inte en enda människa har ändrat åsikt på grund av mitt faktarabblande i kommentarsfält. Men hur Sisyfosbetonat och fruktlöst det än är försvinner inte impulserna att argumentera emot. Det är en klåda, helt enkelt, som klådan kring ett läkande brännsår.

Framför allt är det två frågor som vägrar sluta ansätta mig: hur börjar det, och hur medvetna är de här individerna om att det är desinformation de sprider? Det vill säga: varför väljer en enskild människa att ansluta sig till en talkör som dygnet runt skanderar att allt kommer att bli bra om vi bara slutar ta emot folk som söker sig till Sverige? Och är det möjligt att suggerera sig själv så till den grad att man på riktigt inte längre är förmögen att urskilja någon annan tänkbar sanning?

Den första frågan är naturligtvis omöjlig att besvara. Vägen till politiskt tunnelseende måste vara unik för var och en. Den andra frågan är intressantare, och mer skrämmande. Jag har mycket svårt att tro att en stor mängd normalbegåvade människor verkligen kan tycka sig veta att ett Sverige med markant färre utrikes födda invånare skulle vara ett Sverige utan våldsbrott, sexualbrott, klasskillnader, droger, dåliga skolresultat. För att tro detta måste man utplåna all kunskap som existerar om vårt lands historia ur sitt medvetande.

Man måste underkänna varje antydan till logiskt tänkande. Och man måste bestämma sig för att varje forskningsresultat, nyhetsartikel eller personlig berättelse som motsäger ens resonemang är antingen lögn eller ett ytterst sällsynt undantag.

Mycket riktigt är det så de mest frenetiska invandringskritikernas retorik ser ut. Tror de alltså på den själva? Om svaret är ja måste jag omvärdera min syn på den mänskliga hjärnans förmåga till bortträngning av information. Om svaret är nej – då handlar det om medveten, systematisk smutskastning av specifika folkgrupper som man inte vill ha i landet, varför man intensivt arbetar för att få opinionen med sig. Ja, gradvis börjar man kanske tro sig sprida sanningen. Men innerst inne måste ett litet tvivel gnaga. Måste det inte?

För övrigt ... anser jag att uppköpta kaféer borde få behålla sina egna namn, precis som hotellen. ”Majsans Espresso house” och ”Wayne’s Gottiga Gottebullen” skulle låta åtminstone lite personligt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.