Krönika. Lejla Hastor.

2017-08-19 18:45

Ingen är så duktig på life hacks som fattiga­

”När jag var tio år blev jag fattig. Riktigt fattig”, skriver Lejla Hastor.

Tolv procent av barnen i Sverige lever i dag i fattigdom enligt Rädda Barnens beräkningar. Det är cirka 234 000 barn. Emellan­åt hörs röster som ifrågasätter barnfattigdomens existens i Sverige. Här kan väl ingen vara fattig? Det är ändå inte fattigdom att inte äga de nyaste prylarna? Och tänk på de som flyr, eller barn i krig, de är fattiga.

Denna text handlar inte om skillnader mellan absolut fattigdom och ekonomisk utsatthet. Den handlar om barn och föräldrar, och hur relativt allt är. Även fattigdomen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När jag var tio år blev jag fattig. Riktigt fattig. Men det förstod jag inte då. Trots att min familj hade haft ett vanligt medelklassliv innan kriget, så reflekterade jag aldrig över att vi hade förlorat så mycket. Vi levde. Det var det viktigaste. Prylar och hem blev sekundära, livet var det dyraste vi ägde.

Min absolut fattigaste tid var på flyktingförläggningen i Makedonien och vi var tvungna att leva på donationer. Kläderna kom från den katolska hjälporganisationen Caritas, maten från Röda Korset och resten fick vi klura ut själva. Jag minns i synnerhet en dag då jag var riktigt sötsugen men vi inte hade pengar till att köpa godis. Det som fanns var bröd. Lite bröd. Lite socker. Och vatten. Så min mamma gjorde en ”sötmacka”.

”Det här är det godaste som finns. Jag åt det jämt när jag var barn.”

Mamma sockrade brödet, hällde på lite vatten och gav mig mackan. Den smakade lite som en sockrad pannkaka, gott!

Först flera år senare berättade mamma att hon hade hittat på sötmackan. Hon hade inte alls ätit det som liten. Det var vad hon kunde komma på i stunden för att göra mig glad.

Min mamma gjorde allt för att inget skulle saknas oss. När vi väl kom till Sverige gjorde hon de godaste kakorna av bara tre ingredienser. Mjöl, smör och socker. Och hade vi lite sylt till, då blev det fest på flyktingförläggningen i Öster­götland. Hon kunde också hitta de finaste kläderna i de svenska affärerna. De må ha varit några storlekar för stora, eller i lite bleknad färg. Men de var på rea!

Det var först när jag började i en svensk skolklass som jag började se mig själv som fattig. På flyktingförläggningen var vi alla lika, men i klassrummet möttes jag av krav på annat, materiella ting som vi inte hade råd med. Det skulle vara Championtröjor, Levisjeans och Caterpillerskor, inte omarkerade kläder från Ica Stormarknad.

En gång hittade mamma ett par Caterpillerskor på halva reapriset. De var fortfarande lite för dyra, och två storlekar för stora. Knepet var att sätta in flera inlägg från andra skor. Det funkade perfekt och jag bar dem i flera år.

Ingen är så duktig på life hacks som fattiga. Ingen är heller så miljömedveten. Vi började leta burkar och panta flera år innan alla andra. Lördagsgodiset kom inte av sig självt.

Skillnaden på barnen i klassen gjorde sig som mest påmind efter alla lov. Den första skoldagen efter sommarledigheten var värst. Det mödosamma med att vara fattig är att man alltid skäms lite grann. Ångesten började veckor innan skolstarten och jag funderade i dagar på vad jag skulle svara när klassen undrade vad alla hade ägnat sig åt under ledigheten.

Utomlands, fjällen och lantstället var alla rätt svar. Att ha varit hemma hela lovet var inte det. Oftast hittade jag på något. Vi var alltid några stycken som hade varit på roliga utflykter till namnlösa ställen.

Någonstans på vägen ändrades min familjs förhållande. Kriget tog slut. Bidrag ersattes med jobb. Semestrarna började återigen betyda faktiska resor och utflykter. Jag gick klart skolan, fick jobb och 20 år senare är hjärnan som regel selektiv med de tunga minnena från åren som fattig. Men jag kommer aldrig att glömma ångesten som den första skoldagen innebar.

Denna vecka börjar skolåret för många av de 234 000 svenska barnen. Jag tänker på deras föräldrar. De som inte har tid att fundera över om de ska kallas för fattiga eller ekonomiskt utsatta. De som aldrig får ta någon semester, som jobbar dubbla pass eller de som är förtvivlade över sin arbetslöshet. Mammor och pappor som gör sötmackor och pantar allt de kan för att köpa lördagsgodiset. De har vänt ut och in på varje krona, och använt all sin fantasi, för att ge sitt barn en rolig utflykt att berätta om efter sommarlovet.

En sak ska ni veta kära föräldrar, en dag kommer era barn att förstå och tacka er.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.