När jag går ut på terrassen ser jag Neapel och Vesuvius.
Fullt av fåglar när man vaknar, en brusande kör. Många av melodierna känner jag igen från Skandinavien, det är koltrastar och sävsångare och alla dom där andra namnen man aldrig lär sej.
Fåglarna jublar för att dom överlevt flygturen över Sahara och Medelhavet.
Många går under.
Jag undviker att följa associationsbanorna jag får när jag hör det berättas, jag tänker mej att jag ska försöka undvika att ta in nyheter, jag måste liksom sätta mej bredvid nyhetsflödet som pågår i detta ständiga nu och tänka efter, så jag kan säja nåt vettigt.
Så jag undviker att tänka på vad som händer på Medelhavet just nu.
Det bor några ornitologer bredvid mej, dom berättar att 80 procent av småfåglarna som föds i norden dör under sin första långflygning.
Jag får följa med dom upp på berget där dom har nät att fånga fåglar i, dom väger och mäter dom, ringmärker och släpper dom.
Det är väldigt vackert, flykten, jag filmar det flera gånger om, drömmen om frihet.
Det doftar kaprifol och freesia, citrusblommor och jag vet inte alla namn.
Det växer höga lövträd, i en liten dal här uppe mellan bergen. Där hörs bara fåglarna och vindarna, jag andas liksom ut här och tänker att här kanske jag äntligen kan komma ifatt mej själv.
Små gläntor med blommande ... Ja, jag vet inte vad det heter men det är tusentals.
Det är liksom lite för bra för en sån som mej, på nåt skruvat sätt.
Jag dricker för mycket på kvällarna och vaknar mitt i natten och kan inte somna om.
Det blir en sömnlös natt som obevekligt tickar mot dag.
Går ut i trädgården, givetvis är det fullmåne och stjärnklart.
Silver och skuggor.
Rädsla att hjärtat ska paja.
Minuter som osynligt och grått ligger stilla i mörkret.
Grå ocean av tid i huvet, under ytan dom där explosiva drömmarna jag vaknade av.
Som ett grått hav med eld i botten.
Går runt barfota på svala stenar.
Plockar mynta i mörkret, tänker mej att jag ska göra te, det är ju bra mot sömnlöshet.
Jag går in och skriver ner Sömlöst, Sömnlöst, tänker att jag kan använda det i nån låt.
Tänker att vi sömlöst börjar glida in i nåt vi inte vill ha, vi som bor här på den här vackra planeten.
Går och lägger mej igen, men jag är rädd, det är som att åka i en liten båt på ett stormigt hav och veta att det under en är flera hundra meter av mörker, dunkla vattenvarelser, antika katastrofer. Vara rädd att sjunka, falla långsamt i det svarta vattnet ner i sina egna mardrömmar.
Det är egentligen så enkelt, det är bara att flyta med, med strömmen av tankar.
Fast det är en malström och jag är rätt väluppfostrad, jag kämpar emot med näbbar och klor.
Det är så uppfostran fungerar, man lär sej att inte bara flyta med.
Så får man också svårt att sova.
Att dö är enkelt har jag hört att Dalai Lama sa, to die is easy, you just breath out.
Sa han, och skrattade sitt lilla skratt.
När jag var ung och sömnlös sa en vettig mänska till mej;
– Till slut somnar man, det kan ta några dar, men till slut somnar man.
Dom orden botade mej, jag låg vaken ibland när jag tyckte jag hade gjort nåt dumt, men jag var inte rädd längre och jag slutade ta tabletter.
Jag skulle vilja ha några tabletter nu.
Nu när månen släpper ner sitt silver över San Michel och man hör havet andas därute under klipporna.
Havet är så vackert här på dagarna, men på nätterna kan det kännas som ett rytande djur.
Som nånting som kan ta sej upp hit till trädgården på klippan.
Havet är så djupt och vi vet inte vad som händer därnere, jag läste en dikt;
”Golfströmmen leker stilla och tyst
som ett ensamt litet barn, för sej själv.
Och, plötsligt, ska det titta upp emot oss.”
En fågel börjar sjunga, snart är det gryning.
Man tänker mycket konstigt i en månbelyst trädgård på Capri, så jag går in igen och slår på datorn, vad gör ni därute på internet, har ni fyllt år, har ni vart på nån kul fest?
Men jag har Ekot som startsida:
”Hundratals tros ha drunknat på Medelhavet i natt.
Efter en olycka med en migrantbåt i Medelhavet utanför Libyens kust säger överlevande att flera hundra fanns ombord och kan ha drunknat. Enligt somaliska myndigheter kan över 200 somalier ha dött.”
Jag kollar Aftonbladet. Svenska Dagbladet. Inte en rad. Istället om oron för att bostadspriserna ska falla. (Ett dygn senare visar det sej att det var 400 människor som dog, men ingen stor nyhet whatsoever)
Jag lägger mej på altanen, fåglarna sjunger nu jublande i det gryende ljuset, jag ser ut över havet och tänker att detta hav i natt har tagit hundratals liv medans jag suttit här och våndats i min stipendierade tillvaro, och jag börjar se det framför mej, skräcken, kampen vattnet skriken munnarna som fylls med vatten mörkret.
Plötsligt har jag, sömlöst, glidit in i sömnens rike.
