Kajsa Ekis Ekman skriver viktigt och tydligt i Dagens ETC (9/5 –16), om både latinamerikanska och svenska mediers aktiva understödjande av Brasiliens statskupp, och visar i sin ledare på att en statskupp inte behöver genomföras med militärer och tortyr för att vara ett faktiskt odemokratiskt maktövertagande.

Det är inte förvånande att en höger som ser varje form av politik för sociala reformer i syd som ett hot mot den koloniala politiken som väst överklass bygger sitt överflöd på inte reagerar på den odemokratiska kuppen. Mer besviken är jag över att inte fler (också liberala) feminister i väst har tagit denna chans att solidarisera sig med Latinamerika, och samtidigt politisera feminismen.

Varken Argentinas före detta president Cristina Fernández de Kirchner eller Brasiliens avsatta Dilma Rousseff är feministiska revolutionärer, men deras ledning i relation till sociala rörelser och inte i direkt opposition till dem, har inneburit en reell förändring för det politiska samtalet och för kvinnor i Argentina och Brasilien.

Sexualupplysning i skolorna, lagar gentemot ”el femicidio” (det strukturella våldet mot kvinnor) och förhindrande av allt för sexistisk reklam, inrättandet av ett tredje kön och samkönat äktenskap. Det är alla reformer som är feministiska i sig, men som i länder där katolska kyrkan har haft en extremt stor makt, blir ett verkligt hotande av den misogyna och patriarkala ordningen.

Det är inte per definition intressant vilket kön en makthavare har, däremot har det varit symboliskt viktigt med ländernas två första kvinnliga presidenter, vilket också har inneburit att de (och de sociala rörelserna bakom dem) har fått möta sexism och patriarkala hån som en konstant del av den politiska vardagen.

En statskupp i Latinamerikas rikaste land kommer också att få konsekvenser för de andra länderna i regionen. Och inte minst för de feministiska aktivister som trots Brasiliens brister – fortfarande ingen aborträtt – har kunnat peka på Brasilien och Argentina som feministiska föregångare. Därför har engagemanget för Dilma Rousseff organiserat feminister kring hela kontinenten, kampanjer som Jag är Dilma Rousseff handlar mindre om att försvara ex-presidentens politiska gärning och mer om vem man försvarar den från – en sexistisk radikal höger, inte sällan med rötter i militärdiktaturen.

När Hillary Clinton kandiderar i USA – med en arbetarfientlig och imperialistisk politik – diskuterar feminister i västvärlden om hon kan vara ett alternativ för en ”kvinnopolitik”. Men när Dilma Rousseff tvingas bort och ersätts av den första helmanliga regeringen sedan 1979, diskuteras processen fortfarande i västvärlden med frågan om hon är bra för landet eller skapar kaos.

Bortsett från det odemokratiska i att försvara en statskupp med att en president ändå var dålig, som Kajsa Ekis Ekman visade på, är också fantasin om ordning något som alla feminister borde värja sig emot. Självklart kommer en politik som gör uppror mot en förhärskande genusstruktur att betraktas som något som bringar landet i kaos. Att ändra på patriarkatet är inte en process fylld av ordning och reda.

På samma sätt upplever jag ett nästan omöjligt krav från socialister gentemot vänsterpolitiken i Venezuela och Bolivia. Som att vänstermänniskor här hellre ser radikala förlorare i modiga gerillor än lär sig förhålla sig på samma gång kluvet och solidariskt till radikala projekt vid makten, som oundvikligen inte kommer att göra allt rätt (det kommer aldrig staten göra), men som kommer att förändra vardagen för en mängd människor.

Det finns många röster i väst som berättar om hur hemskt patriarkatet är i tredje världen är, men få som solidariserar sig med de feministiska segrarna som gjorts. Nu har feministerna chansen att visa på att deras oro för machismen i Latinamerika inte bara är ett kolonialt vältrande i de andras underordning, utan vad jag hoppas och vet att det faktiskt kan vara – en solidarisk utgångspunkt som förstår att vi alla deltar i samma kamp, och som faktiskt erkänner det feministiska kunnande som finns utanför USA och Europa, och vågar tänka den för den västerländska självbilden allra mest skräckslagna fantasin – kanske kan vi lära oss av sociala rörelser i syd?