BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Allra mest fascinerande är de offentliga maktmän som då och då avslöjas med att skicka snoppbilder. Att de är beredda att riskera äktenskap, karriär, ära och heder för lusten att skicka en snoppbild är på ett sätt obegripligt men säger såklart en hel del om maktfullkomlighet, narcissism och självdestruktivitet.
I en av de mer intressanta dokumentärer jag sett på senaste tiden följer filmarna Josh Kriegman och Elyse Steinberg politikern Anthony Wiener då han – mot allt bättre vetande – kandiderar som borgmästare i New York. När vi kommer in i filmen har det gått två år sedan det avslöjades att han skickat snoppbilder och sexchattat med ett flertal kvinnor samtidigt som hans fru Huma Abedin var gravid med deras första barn. Konsekvensen blev offentlig förnedring samt att han fick avgå från kongressen.
Nu säger han sig vara trött på att leva i den anonyma skamvrån och vill återigen ge sig ut i rampljuset. Till en början går det bra. Han har visserligen problem med att få fram sakfrågorna eftersom media vägrar glömma skandalen två år tidigare, men väljarna tycks ha överseende och hans popularitet stiger. Men så kommer det fram att han skickat nya snoppbilder med tillhörande sexkonversation och skandalen är ett faktum. Återigen befinner sig han och hans fru i en malström av ett häcklande, skadeglatt mediedrev som stundtals är så jobbigt att se att jag måste ta pauser.
Av samma självdestruktiva skäl som han skickat snoppbilder och kandiderar till borgmästare, så låter han dokumentärfilmarna följa med honom i hans vardag. Vi får se honom hemma med fru och barn, på kontoret, i debatter, valmöten och inte minst alla blixtinkallade presskonferenser där han tvingas förklara såväl lögner som snoppbilder.
Det blir ett närgånget och plågsamt porträtt av en karl i kris som faller fritt. Visserligen småsvettas han men på det stora hela tycks han nästintill oförstående inför mediernas fixering vid hans snoppbilder.
Hans fru däremot reagerar med samma genans och upprördhet som jag som gömmer mig bakom skämskudden hemma i soffan. Med den avgörande skillnaden att hon lever och har ett barn med mannen. Sorgsen och chockad skakar hon gång på gång på huvudet och himlar med ögonen åt Wiener som inte tycks inse vilken situation han försatt dem i. Till saken hör att Huma Abedin är en av Hillary Clintons närmaste rådgivare (och vän, Hillary har sagt att Huma är som en dotter för henne) och ingen hunsad hemmafru som lever genom sin makes framgång. Till en början väljer hon att lydigt stå vid hans sida trots förnedringen. Hon gör den klassiska presskonferensen där hon deklarerar sin kärlek och lojalitet. Men allt eftersom filmen fortskrider blir hon alltmer lik en mamma som uppgivet betraktar sin obstinata (och uppskruvade) tonårsson, oförmögen att få honom på andra tankar. Mot slutet bryr hon sig inte ens om att närvara vid hans sida på själva valdagen. Då jublar jag tyst och tar för en stund bort skämskudden.
Självklart får även hon en del av skulden. Tidningens förstasida pryds av ett foto av Huma med rubriken "Vad är det för fel på dig?" och alla frågar sig hur en så vacker, framgångsrik, smart kvinna kan leva med en sådan jönsig knickedick, en lallare och lögnare?
Det är orättvist och smärtsamt att hon som är det största offret ska behöva skuldbeläggas ovanpå all annan förnedring som äktenskapet med Wiener inneburit. Och kanske är det detta som gör den här dokumentären så fascinerande, för det handlar inte bara om en tönt som skickat snoppbilder, mediedrev och politisk maktkamp, det handlar också i allra högsta grad om det bedrägliga i kärleken.
Vi är många som kan känna igen oss i Huma. Chocken när det går upp för en att man blivit kär i en knickedick, oviljan att erkänna sitt misstag och svårigheten att ta sig ur det hela med värdighet.
Om det fanns en genre som hette skräckfilmsdokumentär skulle den här vara skolexemplet. Det är en fasa att se och jag kan inte sluta tänka på den.
