Krönika. Maria Sveland.

2017-08-22 18:00

Få saker väcker mer förakt hos mig än människor som beter sig såhär

Maria Sveland om Lena Anderssons upprörande kolumn och kloka människor som låter mörkret inta världen.

Världen tycks vara uppdelad i två grupper: de som anser att den är orättvis och de som anser att den är rättvis. Som av en händelse är det oftast de som är priviligierade som anser att den är rättvis medan de som saknar privilegier, rikedom eller rättigheter ofta anser att den är orättvis.

På senare tid har jag funderat på om inte dessa gamla grupperingar borde kompletteras med mer relevanta indelningar: de som anser att normaliseringen av rasism är allvarlig och måste stoppas med alla medel (som av en händelse oftast de som är mest utsatta för rasister) och de som menar att det är betydligt överdrivet och att rasister – i yttrandefrihetens och demokratins (missbrukade) namn – måste få uttrycka sina åsikter och närvara på samma villkor som alla andra medborgare. Senast att sälla sig till denna gruppering är Lena Andersson som i sin senaste kolumn (DN 19/8) menar att det skett en ideologisk förskjutning (dålig sådan) där ”tolerans blivit ett skällsord” och att protesterna mot till exempel Nya Tiders närvaro på bokmässan skulle vara ett tecken på att att toleransen minskat.

”Det som förut hette tolerans, och var positivt, kallas nu legitimering, och är negativt.”

Om man tillhör dem som länge härjat och tjatat om normaliseringen av rasismen är hennes resonemang både absurt och provocerande.

Vi vet idag att det kära nätet, det som skulle bli demokratins och yttrandefrihetens högborg, snarare blev en effektiv megafon för hatiska mörkerkrafter. Med facit i hand vet vi att den högerextrema sidan Breitbart spelade en avgörande roll för Trumps seger (tillsammans med sociala medier där hans fotsoldater enkelt kunde organisera sig och sprida lögner). På samma sätt vet vi att den högerextrema sidan Avpixlat (före detta Politiskt Inkorrekt), var avgörande för SD:s inträde i riksdagen. Något som bland annat Gellert Tamas visar i sin viktiga bok ”Det svenska hatet”. På nätet kan du som bekant publicera vilka lögner, ja vilken skit som helst, utan att en redaktör eller ansvarig utgivare sätter stopp.

Att förneka och inte vilja se den utveckling där rasister i alla dess former (nyfascister, islamofober, högerpopulister, alt-right med flera) framgångsrikt intar parlament efter parlament runt om i världen, är inte bara dumt, det är farligt.

Att som Lena Andersson hävda att protesterna mot nynazisternas närvaro på till exempel bokmässan ”omintetgör demokratins livsviktiga zon av brokigt vardagsliv”, att till och med hävda att ”orka avstå från att starta upplopp när nazister utövar sin rätt att marschera kan vara den främsta bland anti-nazistiska handlingar” är upprörande.

För ett tag sedan dejtade jag en kille som efter ett (ganska kort) tag deklarerade sig själv som opolitisk. Han såg märkligt stolt ut när han sa det, som att han just uppvisat någon sorts mod att välja en annan väg. Genom att inte ta ställning, eller engagera sig, tycktes han tro att han stod över all smutsig politisk debatt.

När jag frågade hur han tänkte – kände han inget ansvar att försöka kämpa för att världen skulle bli bättre? (han hade två döttrar, till exempel, tänkte han inte på deras framtid?) – svarade han med en flumfloskel, något om att han kämpade genom att sprida kärlek till sina närmaste.

Där någonstans dog mitt spirande intresse. Det finns få saker som väcker mer förakt hos mig än kloka, empatiska, människor som vänder världen ryggen. Människor som på det stora hela är bra och vill gott men som av någon förvirrad anledning tror sig stå över den politiska kampen genom att inte ta ställning.

Fattar de verkligen inte att de genom att inte ta ställning gör precis det: tar ställning genom att möjliggöra för mörkret att inta världen?

”Föreställningen att man legitimerar och normaliserar allt man inte bojkottar eller manifesterar mot håller på att ödelägga det rationella samtalet”, skrev Lena Andersson i sin sorgliga text.

Jag vill hävda det motsatta: Föreställningen att du lugnt kan betrakta nynazisters och fascisters alltmer högljudda stöveltramp och våldsamma närvaro håller just nu på att ödelägga vårt samhälle. För att inte tala om att det rent bokstavligt dödar somliga av oss som råkar komma i dess våldsamma väg.

Plus & minus

Plus: Vardag, jobb, lämna på förskolan, hösten.

Minus: Det stora vemodet som infinner sig när ännu en sommar är över.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.