BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För några veckor sedan drabbades jag av ett totalt sammanbrott.
Anledningen var att jag förgäves försökt laga en utemöbel. Det knäckande var inte att möblerna på något sätt var ovärderliga, men jag hade köpt dem till ett verkligt fyndpris och när de efter bara en säsong föll isär på grund av röta utan att ens gå att laga innebar det att fyndet tillintetgjordes.
Jag hade i själva verket gjort ett dåligt köp. Jag lyfte min slägga och vrålade (jag gjorde verkligen det).
Det är inte bara jag, min familj eller smålänningar i allmänhet som när detta intresse. Mer eller mindre urusla loppisar är en del av den svenska sommaren.
Sedan Antikrundan drog i gång i slutet på 1980-talet har temat fynd på andrahandsmarknaden vridits till bristningsgränsen i tv. Antikdeckarna, Antikduellen, Antikjakten och Skattjägarna är bara några exempel. I P1 går då och då serien Loppmarknadsarkeologerna.
Programledaren Tommie Jönsson gör också den underhållande podcasten DJ 50 Spänn, där en gäst per avsnitt får köpa fem skivor för den summan. Det är en sport att fynda.
Men! Och detta är ett stort men, inget av detta handlar om att snåla. I tablåerna behandlas snålhet närmast som en diagnos.
Netflixdokumentären ”Den som spar han har” sägs exempelvis handla om ”udda snåljåpar som bestämt sig för att spara så mycket pengar som möjligt på allt från mat till sina egna bröllop”. Ett liv av fyndjakt har inte gjort mig förberedd på snålhet.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det. Varje gång det händer blir jag lika irriterad och perplex.
Vad gör man med någon som finns i ens närhet men som aldrig bidrar med sin del? Som gång på gång kommer tomhänt till middagar utan att bjuda tillbaka, som inte griper in i det som måste göras praktiskt. Som duckar ölrundor men håller sig framme när någon annan betalar. Och så vidare. Ska man säga till?
Det känns ju som att man borde. Men jag hatar att lägga mig i hur andra beter sig – ovanpå allt annat kan det väl inte vara min uppgift att fostra en annan vuxen människa?
Den världsbild som krävs för detta är så sjuk. Man måste leva i övertygelse om att andra inget hellre vill än att fixa saker åt en, köpa mat, laga mat, ge en vin.
Zoomar jag ut lite från min egen klagomur inser jag att jag ju egentligen vet precis hur det är att tänka så.
På ett samhälleligt och globalt plan är jag invaggad i en ofantlig snålhet. Det räcker att köpa ett roller-set eller ett paket bacon för att det ska vara uppenbart hur lite som förväntas av mig, och hur lite jag förväntar mig av mig själv.
Det är så mycket som är alldeles för billigt. Någon betalar det egentliga priset, men inte jag.
