Krönika. Lo Kauppi.

2017-10-22 18:45

Ett enkelt nej från de med makt räcker långt

#metoo Är man inte dömd så är man friad, men kanske är det till och med solidariskt att sätta gränser även för den ickedömda vita sexförövaren.

Jag ger några korta exempel som drabbat mina kollegor och mig själv. Den blonda unga skådespelarkollegan som spelar lik i svensk polisfilm, där kostymören hela tiden går fram för att dra ner hennes tröja så den röda spetsbehån ska synas i bild.

Skådespelarstudenten som enligt läraren ska resa sig ”så jävla sexigt hon bara kan”, helt utan sammanhang och utan pjäs, samtidigt som hela klassen sitter i en cirkel runt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En tjugoårig tjej som ska dansa naken inför en sextioårig skådespelare med ett manligt team runt. Scenskoleprovet där mängder av unga människor utsattes för att göra en ordlös improvisation, där instruktionen till de sökande tjejerna var att de skulle gå in och förföra bödeln (spelad av de sökande männen) för att han inte skulle döda deras älskade man.

Medan instruktionen till den manliga sökanden var att tjejen (spelad av de kvinnliga sökande) hade varit otrogen med deras bästa kompis. De kämpade för att komma in på sin drömutbildning inför en jury som till stor del bestod av äldre män och tysta kvinnor.

De tvingades till extremt utsatta scener som inte bröts ens när det utdelades en hård örfil på en av tjejerna som försökte förföra bödeln och visa brösten.

Eller skådespelarstudenten som fick höra rektorn skrika att ”Vi kan väl för fan inte ha en stor fet gris som Julia!” Eller skådespelaren som har tre polisanmälningar mot sig för våldtäkter men ändå får filmroller.

Eller när jag blev nerknuffad i asfalten av en torsk utanför sceningången på Stockholms stadsteater för att jag avvisade hans försök till sexköp av mig. Vissa av de här exemplen är över tio år gamla, några något år, men de är intressanta eftersom de fortsätter ske.

Drömmen är ju att skådespelarvärlden ska ligga före, spegla samhället kritiskt, ibland roa, ibland bara skapa spänning – allt ska vara möjligt, men när den i stället förstärker sexismen och rasismen måste vi säga i från.

Den vita mannen behöver också gränser. Jag säger den vita mannen för den svarta mannen är ju redan både anklagad och dömd, och innehar dessutom nästan aldrig någon som helst maktposition inom kulturen.

Vi ska inte döma varandra utan rättegång. Det tycker ingen, men vi behöver heller inte lägga oss helt platt. Vi kan fortfarande ha civilkurage, även när det gäller sexuella övergrepp, oavsett om de har lett till åtal eller inte.

Ett positivt exempel är en kollega som hade 50 årsfest och inte bjöd skådespelarkollegan som enligt trovärdig kompis till jubilaren hade våldtagits av just denne.

Det är också att sätta gränser, även om inte allt leder till fällande dom. Vi vill inte ha en häxjakt på någon eller våld mot förövaren – ett enkelt nej från de med makt i rummet räcker långt.

Men vi kan heller inte bortse i från att rättssamhället inte ens tar våra anmälningar på allvar och prövar dem. Hur kommer det sig att endast några få procent av alla anmälda våldtäkter leder vidare till fällande domar?

Bevisföringen är svår, men det ligger något mer bakom. Det handlar också om att bevara mäns makt, eftersom vi tillåter att våldtäkter fortsätter precis som Brownmiller sa redan på 70 talet.

Och för individen handlar det såklart om att vi inte vill tro att någon våldtar – och framför allt inte någon som ser ut som oss själva. Vi står inte ut med att behöva döma, eftersom i samma stund vi erkänner att en vän har begått en våldtäkt måste vi hata.

Eller finns det andra vägar att gå? När någon dricker, spelar eller knarkar så uppmanas vi till att sätta gränser för att inte bli medberoende. Men när det gäller sexförövare blir vi svart-vita.

Är man inte svart så är man vit. Är man inte dömd så är man friad, men kanske är det till och med solidariskt att sätta gränser även för den ickedömda vita sexförövaren. Frågan är bara när? Är det nu?