En sinnebild för Europa

Den som uppfann skeppet uppfann också skeppsbrottet.” Det finns spännande nya teorier om teknologi, storlek och hastighet, men nu tänker jag förstås på Costa Concordia, skeppet ”Samstämmigheten” och dess kapten Francesco Schettino.

För länge sen läste jag en bok av Joseph Conrad, Lord Jim, som gjorde starkt intryck på mig. En bok som jag räknar till mitt livs universitet, som lärt mig något. Bland annat beslöt jag mig för att man aldrig får ”överge skeppet” när alla de andra är kvar och att det gäller på landbacken också (jag var väldigt ung).

NÄR NU DEN OLYCKSALIGE Schettino smet från sitt skepp och över en natt förvandlades från tjusig kapten till ”Italiens mest hatade man” och sinnebilden för feghet här i världen läste jag Lord Jim på nytt, eftersom den mer eller mindre handlar om Schettino, det vill säga en man i hans situation. Jim är förstestyrman på skeppet Patna, som vid förra sekelskiftet var på väg över Röda havet med 800 pilgrimer på väg till Mekka ombord. Båten råkar ut för en olycka, tar in vatten och kaptenen, förstestyrmannen och två maskinister lämnar pilgrimerna åt en säker död. Det fanns inte livbåtar så det skulle räcka, tiden var knapp och pilgrimerna sov; ingen idé att väcka dem, skrämma dem och stå ut med den panik som skulle utbryta när de ändå inte stod att rädda.

De fyra sjömännen tas upp av ett skepp och hittar på en rövarhistoria om vad som skett, de kommer ju aldrig att bli synade. Men när de når hamn möts de av nyheten att Patna inte sjönk, utan har anlöpt hamnen i Aden i Jemen. Allt är förlorat! Kaptenen och maskinisterna rymmer, och Jim blir ensam kvar att svara i sjöförhöret. Han är blond och blåögd och vacker, son till en präst i England, en ädling, ”en av oss”, skriver Conrad i förordet och det debatteras än idag om han menar en av imperialisterna, engelsmännen eller en i mänskligheten. Hur skulle vi själva ha handlat? Var Jim en metafor för kolonialismens brott mot och likgiltighet för de rättmätiga invånarna i sina länder? Eller tvärtom?

JIM KAN INTE SJÄLV FÖRSTÅ vad som hände med honom när han gick i livbåten. Han har med ett hopp förstört resten av sitt liv. Han kan aldrig återvända hem, han vet att deras övergivande av Patna är förstasidesstoff hemma i England och att pappa prästen som han älskar och som älskat och beundrat Jim nu läst. Han är för alltid fördömd. Ett ögonblick lyser hans ansikte upp av en dröm; tänk om han ensam stannat kvar! Då hade han idag varit hela världens hjälte! ”Vilken chans jag försummade.” Conrad skriver: ”Det finns ingenting förfärligare än att se en människa som har beslagits, om inte med ett brott så med en mer än brottslig svaghet.” Det är väl ungefär vad vi sett i Francesco Schettino under den här tiden. I Lord Jim klarade sig pilgrimerna, på Costa Concordia dog över 20 människor, som kommit märkligt i skymundan jämfört med världens fascination inför Schettinos fanflykt från sitt skepp. Vi slapp det existentiella prov Schettino ställdes inför och de som kastar första och andra stenen i sådana här fall, vill också säga att ”jag skulle ha gjort annorlunda” och bli debatthjältar.

NÄR JAG SER BILDERNA på den halvsjunkna lyxkryssaren kan jag inte låta bli att se det som en bild av och en metafor för dagens Italien och Europa. Eller tänka på de tjogtals flyktingbåtar som går under i dessa hav med tusentals döda genom åren och som inte väcker någon större uppmärksamhet. Vi är ju alla besättningsmän och -kvinnor på planeten som låter andra gå under medan vi klarar oss. Steve Biko, frihetskämpen mot apartheidlagarna i Sydafrika, som greps 1977 enligt landets terroristlag och dog under ”oklara omständigheter” i fängelset var aldrig imponerad av de vita medkämparna mot apartheid. Han sa att de engagerade sig i kampen för att lugna sina samveten, samtidigt som de tog del av apartheidstatens privilegier. Han var, liksom Mandela, stämplad som terrorist på 70-talet. Idag är han en hjälte, apropå nutiden.

Men framför allt tänker jag på Occupy-rörelsens vittnesmål om 1 procent som övergivit de andra 99 procenten. De superrika och rika, omgivna av allt fler fattiga i de flesta av världens länder. Det var faktiskt en kvinnlig kapten som gav ordern, som föreslog att de privilegierade skulle överge skeppet och lämna de andra i sticket. Hon anses inte vara en fegis, som Schettino eller Lord Jim, hon är tvärtom högerns hjältinna. Det var Margaret Thatcher, som 1987, tio år efter Steve Bikos död, uttalade sig i en tidning som hette Women’s Own Magazine och sa: ”There is no such thing as society.” Det finns inget sådant som ett samhälle. Det har blivit hennes mest citerade ord. De betydde att var och en ska ta hand om sig själv, solidaritet och omfördelning är rappakalja.

EFTER DET OHYGGLIA andra världskriget och förintelsen av judar och romer såg man att enorma klyftor och rasism till slut leder rakt ner i helvetet, det jordiska. En konsensus uppstod om alla människors lika värde, på pappret, men också om att vi gemensamt, med hjälp av staten skulle fördela välståndet och stödja varann. Det är det som nu kallas ”politiskt korrekt” och avhånas. Thatcher bröt det ”kontraktet” och blev högeridol.

Nu växer klyftorna och rasismen i Europa. Och Costa Concordia, som också kan betyda ”Kontrakt”, har blivit sinnebilden av just nu.