Krönika. Felicia Mulinari.

2017-03-30 13:15

En feminism med formen av ogräs, men doften av vår

Det har varit en lång och hopplös vinter. Men motståndet börjar formera sig.

Det blev vår igen. Pablo Neruda hade rätt, de kan bränna alla blommor men de kan inte hindra våren från att komma. Jag plockar en blomma. Den känns liten och tafatt. Otillräcklig. Den svarar inte på mina frågor. Mina frågor är många.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Varför protesterar inte fler mot de stängda gränserna? Vad hände med alla de som sa sig vara mot fascismen? Och den frågan som gör mig mest ont: Hur kunde det bli så att min mor och andra flyktingar med henne skulle tvingas att återuppleva fascismen igen? En blomma kan inte förväntas svara på sådana frågor. Det kan inte ens en människa göra. Internationella kvinnodagen var vårens högtid. Det är första demonstrationen på länge som man kan ana solglimtar och visioner. Länge tänkte jag på feminismen som en blomma. Bräcklig och vacker. För bräcklig och vacker. Det kändes märkligt när fascisterna ville mörda oss blattar för att vi diskuterade synliggörandet av mens. Jag ville inte att antirasismen skulle härma feminismens ”det personliga är politiskt”. Att antirasismen skulle fastna vid att prata om hår, kropp och ensamhet. Jag ville hellre prata om siffror. Siffror från afrofobirapporten. Siffror över kolonialismens ojämlikhet.  Alla dessa siffror som det mediala samtalet förvägrar oss, eftersom det hellre vill höra våra snyfthistorier än att lyssna på våra faktiska politiska analyser. 

Men feminismen är inte en vacker blomma. Feminismen är inte EN berättelse om det personliga. Feminismen är ogräset som återuppstår och förökar sig. Feminismen är tusentals och åter tusentals personliga berättelser som skriver in sig i en akut politisk rörelse. 

Vi har oturen att leva i fascismens tid. Det kan vara lätt att under akuta hot vända sig bort från alla de krav som under rådande ideologi framstår som överflödiga. Denna rationalisering är en del av själva fascismens maktövertagande. På samma sätt som kulturen attackeras för att den är verklighetsfrånvänd, försöker även vänstern anpassa sitt språk så att det ska framstå som mer giltigt.

Antirasister manas till att möta rasisternas (känslomässiga) hat med rationella argument, som om vi inte hade rätt till känslornas formspråk, rätt att känna smärtan över att bli hatad i ett samhälle. Så återupprepar antifascisterna historiens misstag. Trots att vi känner socialdemokratins och stalinismens misslyckande från 40-talet är vi farligt nära på att gå i deras spår. Bemöta auktoritarism med auktoritarism, maskulinitet med maskulinitet, nationalism med nationalism. 

Feminismen kan rädda oss från att göra detta misstag. Inte en feminism som sätter individens personliga erfarenhet först, men en feminism som erkänner den specifika smärtan hos människor som grund för att göra politisk kamp. 

I hela Sydamerika har hundratusentals människor organiserat sig i Ni una menos rörelsen (inte en färre) som uppstått som en reaktion mot våldet mot kvinnor och vuxit till en ideologi för rättvisa. Ni una menos rörelsen är fylld med personliga berättelser.

Men rörelsen lyckas på grund av sin öppenhet bli en gemenskap, utan att förpassas till en enda berättelse. Här finns transkvinnor som enbart kan överleva genom att tvingas prostituera sig, hemmafruar som vill att deras hemarbete ska uppvärderas, migrantarbetare som utsugs, lantbrukare och indianister som försvarar miljön från multinationella företag och arbetarkvinnor som kämpar för abort – den riktiga prolifekampen – eftersom de vet att abortförbud när man inte har några pengar att köpa sig en olaglig, innebär döden.

Alla drabbade av mäns våld mot kvinnor. Men också av det system som gör kvinnor till en lättunyttjad bricka i andra ekonomiska våldsystem. Nu sprider sig rörelsen till USA, Italien, ja till och med Sverige. 

Det har varit en lång och hopplös vinter. Men motståndet börjar formera sig. Ett motstånd som snabbt upplöser den tröttsamma frågan om identitetspolitik ELLER ekonomisk strukturell politik. Jag vill fortfarande prata om siffror. Men siffror är högst personliga. Siffror gör mycket ont. Den feministiska rörelsen kan vara svaret på en växande fascism. En feminism som vet att patriarkatet är ett alltför grundläggande system för att kunna förändras utan att samtidigt förändra hela världen. En feminism som har formen av ogräs, men doften av vår. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

För övrigt...

... är filmen Brev till en seriemördare en av året viktigaste filmer. Äntligen en berättelse om Malmös terrorattentat, och den rädsla vi tvingades leva med när en ny laserman sköt mörkhyade och polisen avfärdade det som gängkriminalitet. 

Felicia Mulinari
Felicia Mulinari 

Felicia Mulinari är poet och skribent.