Krönika. Maria Sveland.

2013-10-25 12:46

En evighetsspiral av skam och skuld

Jag är mitt uppe i mitt skrivande, förlorad från tid och rum när en journalist ringer och undrar om jag glömt bort vår intervju. Jag svär och ber om ursäkt och säger att jag kommer inom tio minuter, kastar mig på cykeln och anländer med andan i halsen och full av ursäkter. Hon nickar nådigt medan hon granskar mig och det är då, när jag just låst cykeln, rätat på ryggen och ler vad jag hoppas ska uppfattas som ett blidkande leende, som hon ställer frågan.

”Sminkar du dig alltid sådär mycket?” Tonfallet är lätt föraktfullt och hjärnan arbetar på högtryck. Är jag sminkad? Jo, jag sminkade mig imorse innan jag lämnade barnen på skolan, kanske blev det för mycket? Jag känner mig löjlig och generad och mumlar något om att jag nog brukar sminka mig.

Varför, vill hon veta. Jag förklarar att jag tror det har att göra med att jag blivit en offentlig person. Jag var friare förut, nu kan jag inte undgå att märka blickarna jag får ibland i mataffären, på gatan eller på skolgården från andra föräldrar. Vissa trötta vardagsmornar står jag helt enkelt inte ut med granskande blickar. Då kan sminket fungera som ett skydd, en mask jag sätter på mig.

Eh… skulle inte den här intervjun handla om min nya bok? Säger jag inte. Först när jag kommer hem en timma senare blir jag arg. På mig själv och på henne. Det är inte första gången en journalist kommenterar mitt utseende. Att jag ser trött ut, pigg, ledsen, sliten eller stark. Det har hänt så många gånger att jag tydligen inte förmår reagera längre.

Det är så villkoren ser ut för oss kvinnor – oavsett om intervjun ska handla om att vi skriver böcker, är politiker, skådespelerskor, regissörer, chefer, väderpresentatörer. Och så infinner sig den vidriga dubbelbestraffningen. Detta att både vara medveten om och kritisk till de sexistiska skönhetsideal som råder i vår kultur och samtidigt vara fast i dem.

Jag sitter fast i den sörjan minst lika mycket som många andra kvinnor. En enda evighetsspiral av skam och skuld som tar lång tid att trassla sig ur – om en någonsin lyckas.

Jag tänker på allt det här när jag ser den före detta Disneybarnstjärnan Miley Cyrus (Hannah Montana) twerka Robin Thicke på MTV:s gala – ett juckande som följs av ett indignerat kommenterande om huruvida det är att svika alla sina fans eller om det är ett feministiskt statement (behöver jag ens tillägga att Robin Thicke självklart inte ifrågasätts för sin del i det hela?). Cyrus som klippt av sitt långa hår i en kort punkig frisyr och bytt gympadojjorna mot vinröda Dr Martenskängor fortsätter uppröra när hon i videon till sin Wrecking ball gungar naken på en rivningskula medan väggarna krossas. Det är uppenbart att hon vill frigöra sig från rollen som snäll flicka och sånt gör man inte ostraffat.

Plötsligt har alla en åsikt. Till och med sångerskan Sinéad O’Connor ger sig in i debatten och publicerar ett öppet brev (Dear Miley) i The Guardian. Även om O’Connor delvis försöker problematisera den sexistiska musikbranschen så blir ändå resultatet att det är Miley Cyrus som dubbelbestraffas och får skämmas offentligt.

Männens ramar och villkor är annorlunda, ingen journalist skulle någonsin få för sig att kommentera Jan Guillous ringar under ögonen eller Fredrik Reinfeldts runda mage. De får vara ifred med sina kroppar och utseenden. Om jag däremot var så fri som jag önskade, och sket fullkomligt i smink, kläder, frisyr så vet jag, veeeet, att det skulle kommenteras och förlöjligas och ses som ett stereotypt feministiskt statement (”Får inte en feminist sminka sig tycker du?”).

I wish I knew how it would feel to be free sjunger Nina Simone. Jo. I wish. Men än en gång har det blivit tydligt att allt faller tillbaka på kvinnokroppen. Det är om den som slaget står. Om det så handlar om abort, prostitution, sexuellt våld, lust, ätstörningar eller skönhetsideal så ska den tämjas, begränsas, späkas, kontrolleras och kommenteras. Gör vi uppror är det fel, spelar vi med är det också fel.

Maria Sveland

Journalist, debattör och författare. Nyligen kom hon ut med boken Systrar och bröder.

Bäst

Miley Cyrus Wrecking ball – bästa springlåten.

Sämst

Minecraft. Var har du gjort av mina barn? Vet att de finns därinne nånstans!

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.