Varför är vi så förvånade egentligen? Ett parti sprunget ur en genuin protestvåg – som burits upp av engagerade och förbannade medborgare, som använt sig av direkt aktion och direkt demokrati som metoder – fick åtta procent av rösterna i Spanien i EU-valet i slutet av maj. Vänsterpartiet Podemos (”Vi kan”), som alltså vuxit fram ur protest- och torgrörelserna 15-M och Indignados under 2011 och 2012, blev tredje största partiet på flera ställen i landet, inklusive i Madrid. Till skillnad från klassiska vänsterpartier har Podemos inte definierat var man står ideologiskt och har därför lyckats binda till sig folk från olika strömningar. Bedömare menar också att retoriken skiljer sig en aning från klassisk vänsterretorik, att den känns ”fräschare” och att partiets flitiga användande av sociala medier gett resultat.
Tillsammans med det andra vänsterpartiet Izquierda Unida lyckades Podemos bryta upp Spaniens orubbliga tvåpartisystem. De två etablerade partierna, högerns PP och socialdemokraternas PSOE, fick inte ens över 50 procent tillsammans.
Är vi så matade med dåliga nyheter om brunt stöveltramp i Europa att vi inte riktigt vågar tro på vänsterns framgångar? Att det är lättare för oss att stirra oss blinda på det hot som regerar i norra Europa? Låt oss i stället se vad Podemos medvind beror på. För det första är partiet ett resultat av flera års motstånd och kamp i ett land som drabbats så hårt av krisen att ungdomsarbetslösheten under en längre tid legat på närmare 60 procent. Det är ett parti som inte har dragit sig för att visa på de grundläggande motsättningarna i samhället. I stället för att, som högerpopulister a la Nationella Fronten i Frankrike och Danske Folkeparti, anspela på människors rädsla och oro inför framtiden, har Podemos artikulerat de problem människor faktiskt står inför, blandat det med gammal hederlig solidaritet och byggt upp ett parti med krav på 35 timmars arbetsvecka, maximilön och höjd minimilön, förstatligande av privata företag och en nedläggning av gränskontroller. 1,2 miljoner människor lade sin röst på allt detta, bland andra i distrikt där arbetslösheten har varit hög.
Därmed har Podemos etablerat tanken om att ”medborgare skapar politiken” och att, som partiledaren Pablo Iglesias uttrycker det: ”Vi vill bygga upp en politisk majoritet som reflekterar den sociala majoriteten i Spanien.” Att framstående personer i Podemos har år av aktivism bakom sig och att rörelser som 15-M varit drivande i påtryckningar för förändringar sedan krisen 2008 har också bidragit till den rejäla skjutsen.
De kommande månaderna kommer att avgöra om Podemos lyckas översätta sin valframgång till ett verkligt skifte i det spanska politiska landskapet. Och även om gräsrötternas kraft och arbete har varit centrala för stödet finns det de inom rörelsen som är missnöjda med bildandet av ett parti. Visst behövs krafter som påverkar även parlamentariskt, som kan stå upp mot EU:s påtryckningar om att privatisera och skära ner, som för fram alternativ. Men det stora dilemmat om vad som händer den dagen partiet tvingas göra politiska kompromisser i maktens korridorer kvarstår. Och hur får man människor att fortsätta vara engagerade och förbannade? I steget från gatan till parlamentet riskerar den kritiska massa som hittills tryckt på att pysa ut. Å andra sidan är det kanske just detta rörelserna behöver: en strategi för att vinna val och omsätta sina krav i konkret politik. För om det är något som garanterar att kraften pyser ut är det bristen på organisation, stadga, kontinuerlig kanal till vanligt folk. Och segrar.
Podemos balanserar på en spänd lina. Hur det går för dem framöver kommer att säga oss mycket om möjligheterna att göra vår tids sociala rörelser till politiska vinnare. Men hur det än går ger Podemos en välbehövlig dos hopp på denna ofta så mörka kontinent: oppositionen till dagens nyliberala politik kan mobiliseras av andra än högerpopulister och rasister. Det går till och med utmärkt bra att kräva avskaffade gränser! Faktum är att vänstern i de mest krisdrabbade länderna i Europa – Spanien, Grekland, Italien och Irland – gick fram i EU-valet. Vänstern har uppenbarligen inte mist sin kraft att mobilisera de människor som slås ut hårdast av den krisande kapitalismen.
