BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tänk dig en värld full med vuxna människor. Ett Sverige där människor tar ett steg tillbaka och vänligt säger ”ursäkta jag förstår dig inte, kan du förklara?” när de möter något främmande, kanske till och med skrämmande. Där folk som möter en medmänniska i nöd tänker: ”åh, undrar hur det skulle ha känts för mig i samma situation?”. En dröm.
Men drömmar tar slut. De nya ”vuxna” visar sig vara de som vill utvisa fler skyddssökande till konflikthärdar, till svält, våld och förtryck. Det är de nykonservativa, de nyinskränkta, de som bräker ur sig självgoda sentenser om att de minsann tar vuxet ansvar för en rimlig flyktingpolitik. Sådana som aldrig skulle kalla sig rasister. Sådana som till helt nyligen kallade sig realister tills också det nyspråket avslöjades som en täckmantel för egoism, kortsynthet och främlingsfientlighet. Nu har de snott ordet ”vuxen” i stället.
Just i dagarna tycktes kanske de nya ”vuxna” gått på en liten nit när Miljöpartiet med hot om regeringskris lyckats införa en invecklad klausul i gymnasielagen. Ett undantag som ger ensamkommande som var barn när de kom (om det var senaste den 24 november 2015) rätt att söka tillfälligt uppehållstillstånd för att få slutföra en gymnasieutbildning. Men, massor av unga omfattas inte, massor av unga kommer att fortsätta att tvångsutvisas till ett av världens farligaste länder, Afghanistan. De ”vuxna” har inget att frukta här, deras pösmunksliv kommer inte att hotas, deras självtillräcklighet kan fortsätta att vara intakt.
Och barnen då? De som flytt över halva världen, gömt sig under lastbilar, överlevt fasansfulla båtresor och handskats med cyniska flyktingsmugglare. För att sedan börjat svensk skola, försökt förstå hur en svensk ungdom beter sig, grävt ner alla trauman, organiserat sig i protest mot den nya flyktingpolitiken, uttalat sig på radion som infödda politiker. Allt detta långt innan de flesta svenska barn i samma ålder ens börjat koka sin egen spaghetti, i en ålder när ”våra” barn fortfarande curlas och stöttas och duttas med.
De utifrån kommande barnen som anses vara juridiskt vuxna så fort myndigheterna anser det vara praktiskt men aldrig erkänns en vuxen makt över sina egna livsöden. Trots att de framstår som så otroligt mycket mer kompetenta att förvalta det än den gnällande, bortskämda svenska pöbeln av nya ”vuxna”.
Det gör mig lite extra arg hur de nykonservativa krafterna stjäl begreppet ”vuxen” just nu när behovet av riktiga vuxna är så skriande stort. Sådana som kan ta ett steg tillbaka och se helheten och vad som behöver göras för det allmännas bästa, inte bara för det arga lilla barn som bor inom oss.
Det lilla barn som hatar att känna sig skyldigt, som likt Staffan Heimersson i sin bisarra kolumn reagerar på #metoo-vrålet genom att frusta ur sig sårade manliga ego-slutsatser. Defensiva angrepp som liknar den hysteriska rädsla som en grupp unga ambitiösa människor från ett annat land tycks väcka hos de som börjat kalla sig ”vuxna”.
Men, när en orkan av vittnesmål skakar patriarkatet i grunden behöver vi i nästa steg vara just vuxna. Nu krävs riktiga vuxna som kliver fram, kavlar upp ärmarna och säger ”okej, nu gör vi politik av det här”. Som kan se orsak och verkan, se strukturer och inte bara individer, se hur brist på politisk och ekonomisk makt är vad som skapar ett klimat där män tror att de kan behandla kvinnors kroppar som ting.
Inför 2018 finns det inget jag önskar mig så som en mognad. En verkligt vuxen politik som kan se bortom egenintressen och populism, som lägger sin kraft på att försvara de svagas rätt.
