Klara Strandberg
Maria-Pia Boëthius
Johan Ehrenberg
Samira Ariadad
Renzo Aneröd
Isobel Hadley-Kamptz
Helena Gustavsson
Martin Halldin
Stefan Sundström
ETCs nyhetsbrev
Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på ETCs nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.
Sök
Senaste nytt från ETC förlags tidningar
ETC Örebro Skärp kraven på bilarna, Örebro!ETC Stockholm Hjälp till exkriminella kvinnor kan försvinnaEfter Arbetet Vespro är på riktigtETC Göteborg Vill inte ta adjöUppsalaDemokraten Underbart är kort Dagens ETC Högutbildade lever längreETC Bergslagen Diskussionen som försvannStödföreningen ETC Välkommen till föreningen!
Drömmar om en bättre värld
fredag, december 9, 2011 - 00:00
BÄST
Fitnessfestivalen som var i helgen i Göteborg. Den enda mässan jag varje år går med glädje till. Massor av träningsinspiration. Att vi dessutom filmar den gör det ännu roligare.
SÄMST
Läget i sossarna är alltid sämst. Inte på grund av Juholt, utan på grund av samtliga personer i sossarna som fötts rakt in i partitoppen. Man kan inte ha en maktpostiion i ett arbetarparti om man inte är född i arbetarklassen.
KRöNIKA
Jag tänker ibland på min bror som för snart tolv år sedan tog sitt fysiska liv.
Jag tänker på hur han på åttiotalet fick en tonårspsykos efter ett par dygns haschrökande och spritdrickande. Jag minns hur han åkte till sjukhuset och kom tillbaka med tabletter som skulle läka honom. Jag tänker på hur han gick från att vara en glad, humoristisk kille som brann för sin musik till att han dimmigt tog sig igenom dagarna med sin läkarordinerade medicin i kroppen. I tio år knaprade han tabletter som skulle göra honom glad och lycklig. Vilket han aldrig blev. Han hoppade från sin balkong istället.
Jag tänker på hur vår pappa skadade sig för livet på 1960-talet när han lade ner rör i marken för att Göteborgs invånare skulle få vatten i sina kranar.
Jag tänker på hur han självmedicinerade sin värk med sprit.
Jag tänker på när jag som sjuåring hjälpte honom att bränna sprit i badrummet. Hur jag var beredd att höja eller sänka vattentillförseln till kokaren så att spriten inte skulle bli till finkel.
Jag tänker på den tabletthylla av smärtstillande han hade i köket.
Jag tänker på hur vår pappa efter femton år av självmedicinering gled in i en begynnande schizofreni. Jag tänker på hur psykiatrivården skulle få honom att må bra igen genom mer mediciner.
Jag tänker på hur han då och då fick elchocker.
Jag tänker på resultatet av denna behandling.
Jag tänker på hans liv sedan han begravdes under ett nedrasande grusschakt som en ung, stark och stolt arbetare. Jag ser honom nu fysiskt orörlig i rullstol, halvblind och tandlös, med ett huvud som dåsig gröt. Jag tänker på att hans ena son tog sitt liv.
Jag tänker på de ungdomar jag skildrat i mina dokumentärfilmer. Hur några tagit sina liv, och hur andra som hamnat i psykiatrin får medicin utskriven för att de skall bli glada och lyckliga. Jag tänker på hur flera av dem fått psykoser och blivit självmordsbenägna av medicineringen.
Jag tänker på att det är större risk att hamna i psykisk ohälsa om man är låginkomsttagare.
Jag tänker på att läkemedelsindustrin tjänar miljarder på denna tragik.
Jag tänker på vad som hade hänt om min pappa inte fått detta grusschakt över sig för över fyrtio år sedan. Hade han genomfört sina drömmar då? Hade han mått bra då? Hade min bror levt då?
Jag tänker på de ungdomar jag skildrat i mina filmer. Hade jag behövt göra filmer om dem om samhället varit rättvist, jämlikt och med framtidstro?
Jag tänker på vilken arbetarhjälte min mamma är som gått igenom dessa tragedier.
Jag tänker på vilka hjältar de anhöriga till ungdomarna i mina filmer är.
Jag tänker på alla de vanliga arbetare som fortsätter att jobba för sin överlevnad, trots att deras familjer skadats eller blivit skadade av ett orättfärdigt samhälle.
Sedan drömmer jag om en värld där dessa arbetarhjältar styr världen så att ingen längre får ett grusschakt över sig när de lägger rör för att vi skall få vatten i våra kranar.
En värld där läkemedelsindustrin inte tjänar ett öre.
Relaterade artiklar
Kommentarer
Jag kan bara hålla med dig. Psykiatrin är idag lite bättre på en del håll. De iskalla medicinarna, som inte vågar prata med människor, som tror att såna som din pappa mår dåligt för att han har nåt fel på kemin i nervsystemet, som aldrig tänker tanken att man kan må dåligt p g a svåra omständigheter, dessa har på sina håll i någon mån fått lämna sin allmakt till välutbildade psykoterapeuter, som vet att människor mår bra av att bli väl bemötta och förstådda. När det gäller samhället i stort går det bara utför. Lika aningslöst dumt som i USA göder vår regering den lilla procent som har den ekonomiska makten. Allt annat är ju oviktigt. Människor som behöver vård är bara intressanta om man kan tjäna pengar på dem. Fortsätt med dina filmer! Det som talar till människohjärtan kan förändra världen.
Jag delar era åsikter helt.
Det är det ÄKTA svineriet inom vården med läkare och tand-läkare som¨"Übermensch", som inget annat vill än att tjäna pengar och alltid talar för egen sak, fast väl kamouflerat och som kommer moralkakor!
Man måste se till att undvika all risk som gör en sjuk!
Vi lever i ett samhälle där omoralen talar för moralen om moral (vård, skola, universitet med sina institutioner, dvs småkungariken som slipper all insyn utifrån i "frihet-ens namn" och som styrs av lögnaktiga och lata,även okunni-ga lärare med mera)!
Bra Renzo!
Väl talat broder!
smärtsamt men mycket bra. tack
Jag tänker på alla de gånger det kanske räckt med ett lyssnande öra, en varm famn, en känsla av varm omtanke och välvilja istället för pekpinnar och krav om hur man "ska" vara för att passa in.
Och jag tänker på hur det skulle vara om människor inte vore så förtvivlat rädda att inte passa in, att de hackar på andra för att stärka den egna självkänslan ....
"Om alla tänkte lika blev det inte mycket tänkt" ...
Det finns kulturer där det udda uppskattas. Där schizofrena personligheter per automatik blir ledare - för att de vistas i fler världar samtidigt. Den tanken har tröstat mig i många år när jag kämpat för att en mig närstående och mycket "udda" person ändå inte skulle gå under och klara av att leva med sig själv, acceptera sin olikhet och förstå att det var helt okej att vara så som han var.
Det är aldrig de mer udda som skrämmer mig - det är alla dem som kallar sig själva för "normala".
Sant Mimmi! Det är dom normala som skrämmer, för det finns ju egentligen inga normala människor, så dom som utåt sätt verkar normala döljer mycket...
Naket och jävligt tänkvärt.Skit starkt Renzo. Stor eloge.
Varmt tack för att du lyfter detta tabubelagda ämne! Känner tyvärr igen mig i alltför mycket av det du skriver.
Mycket smärtsamt att bli behandlat illa av andra! Men vi kan inte ändra på andra, vi kan bara ändra på oss själva! Hur mycket bannar du dig själv? När skänkte du dig själv några snälla tankar? Är du alltid lika kärleksfull mot dig själv och andra? Det vi kan göra är att bestämma oss i vilken riktning vi vill gå. tex. jag önskar att jag är lika kärleksfull mot andra som mig själv! När jag bestämt denna riktning, så arbetar jag för att uppfylla detta så gått jag kan. Det innebär att jag ständigt reflekterar över mitt beteende och arbetar för att hitta nya strategier för att uppfylla min önskan! När vi gör detta sprider det sig som ringar på vattnet. Många kärleksfulla kramar till er alla och en God Jul!
Varmt tack till dig, Renzo, för din berättelse som inte bara berör utan kryper under huden.
Och så tänker jag på Mikael Wiehes ord:
"Politik i sin bästa form är kärlek - det är att vilja andra människor väl.
Och allt är politiskt, även kärleken"
/Eva
Skriv ny kommentar