Krönika. George Monbiot.

2017-03-13 16:00

Det största hotet – vi avskärmar oss från verkligheten

Djupt försjunkna i livet på nätet, som 4chans och Pewdiepies följare, börjar vi få för oss att inget spelar någon roll. Inte ens rasism, kvinnohat eller den återuppståndna fascismen.

Allt är möjligt. Inget är möjligt. Inget gör längre ont, inte förrän konsekvenserna kraschar genom skärmen. När vi nästan ständigt är försjunkna i virtuella världar kan vi inte kontrollera det vi får höra mot en konkret verklighet. Är det konstigt att vi lever i en tid av post-sanning (post-truth) när vi förlorat våra erfarenheter? 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det är inte längre ovanligt att möta vuxna som aldrig har simmat utomhus förutom i bassänger, som aldrig har sovit någon annanstans än inuti byggnader, som aldrig har sprungit ett par kilometer eller klättrat upp på ett berg, som aldrig har blivit stuckna av ett bi eller en geting, som aldrig brutit ett ben eller behövt sys. Utan fysisk vetskap om vad det innebär att skadas och läka, att vara utmattad och rådig, att frysa och känna sig extatisk, förlorar vi våra referenspunkter. Vi hålls avskilda från världen av ett tunt lager glas. Klimatförändringar, avlägsna krig, demokratins sönderfall, återuppstånden fascism – i våra temperaturstyrda enklaver kan allt reduceras till abstraktioner.

Jag känner mig föranledd att skriva det här av två skäl. Det första är en fascinerande och oroande beskrivning av bildforumet 4chan.org av en av dess första användare, Dale Beran. Det här är forumet där många av extremhögerns hätska memes gror och där trakasserierna av kvinnor som dristat sig utveckla videospel, det så kallade Gamergate, urartade i en ny våg av kvinnohat. Dess miljoner medlemmar hjälpte till att sätta Donald Trump på tronen.

Är 4chan en smart uppfinning av en grupp fascistiska konspiratörer? Nej. Det uppstod organiskt bland unga, ofta arbetslösa, ofta sexuellt frustrerade, unga män som sökte fristad i en värld de skapat själva, och som tillbringar nästan all sin vakna tid där. I takt med att deras onlinevärld av ironisk självreflektion utvidgades, minskade deras kontakt med den verkliga världen, tills inget längre var på allvar – förutom deras hat mot kvinnor. När de avbildade sin maskot, grodan Pepe, i nazistuniform, pekandes finger åt liberaler och svarta människor, var det bara ett skämt. Det var också Milo Yiannopoulos uppgång, den högerextrema sajten Breibarts redaktör som de bar fram på sina axlar. Det var också valet av Trump.

Precis som tonårskillar och pojkmän överallt är 4chans användare, förklarar Beran, ”djupt känsliga och försiktiga”. De maskerar denna känslighet med en extrem okänslighet för andra människors lidande – av det slag som ”bara människor som aldrig riktigt lidit” kan uppvisa. Vad de än gör eller säger – lägga upp bilder på hakkors, rasistiska memes, hetsandet att mobba och trakassera – så gör de det bara ”för lulz” (4chans ord för att skratta högt).

Inget av det här verkar spela någon roll i den kvava, likgiltiga värld där de tillbringar nästan all sin tid. När de gör misstaget att kliva ut i den verkliga världen tycker de att den är hård och skrämmande, vilket framgår i Laurie Pennys skildring härom veckan av de unga män som följer med Yiannopoulos på hans turné. De här personerna är ”väldigt modiga bakom sina dataskärmar” men ”väldigt dåligt rustade för att hantera minsta antydan till verkliga konsekvenser”, skrev hon. Ända tills de hamnade i konflikt med anti-fascistiska demonstranter var deras extremhögerpolitik bara ännu mer lulz. Beran förklarar att Trump perfekt inkapslar 4chans etik. Han är förloraren som mirakulöst nog vinner – ett stort elakt skämt mot världens befolkning – och blåser liv i fantasivärlden.

Mitt andra skäl till att skriva den här krönikan är att samma frågor omger en annan nätsensation: uppladdningarna av svenske Youtube-vloggaren Pewdiepie. Hans absurdistiska babblande, vilket älskas av hans 53 miljoner följare, de flesta tonåringar, övergick i att göra en nazisthälsning, infoga klipp av Hitlers tal och bilder av hakkors i sina inlägg, att betala två indiska män för att hålla upp en skylt med texten ”DÖD ÅT ALLA JUDAR”, och att fundera över huruvida Leslie Jones (skådespelaren som mobbades brutalt av Yiannopolous och hans följare för att ha begått brottet att vara svart och kvinna i offentligheten) kunde jämföras med gorillan Harambe.

Flera personer har förklarat för mig att det bara var på skämt, han menade det inte. Det är just det som är problemet, som jag ser det. När Förintelsen, nazism och rasism alla är så abstraherade från verkligheten att de bara blir ännu ett uttryck av ironisk likgiltighet, när moralnormer kollapsar i menande skratt – då upplöses vårt försvar mot hemskheter utanför nätet.

Att med hjälp av humor bryta ned barriärerna för vad som är acceptabelt är nu en medveten taktik hos extremhögern. Pewdiepie kan tycka att hans ”skämt” är ofarliga och roliga, men de sammankopplas med agendor som är ingetdera. Den nynazistiska sajten Daily stormer noterar att Pewdiepie ”kanske gör allt det här för att... röra om i grytan och få gratis publicitet. I slutändan spelar det dock ingen roll, för effekten är densamma: det normaliserar nazismen och marginaliserar våra fiender”.

Vår kontakt med den faktiska världen har minskat med en hastighet som vi kämpar med att anpassa oss till. Vilka konsekvenser det har kan vi ännu inte förstå. Barndomar som tillbringades utomhus – i stan eller på landet – som folk i min ålder upplevde, ses av våra barn i samma ljus som utdöda mastodonter och offentliga hängningar: exotiskt, skrämmande och oerhört avlägset. För de som fortfarande ser regnbågen välva sig över staden medan alla andra är helt upptagna av sina telefoner, kan livet i den verkliga världen kännas ensamt.

Jag misstänker att det här bara är början. Den virtuella verkligheten är i sin linda. När människor drar sig tillbaka till världen innanför sina hörlurar, där de inte längre ens ser eller hör vad som omger dem, blir de sannolikt ännu mindre förbundna med den verkliga världen. 

Facebooks försök att göra VR-glasögon till ett oumbärligt verktyg för inlärning, för att titta på sport eller till och med rådfråga en läkare, vilket klargjordes i veckan av författaren Adam Alter, är rent ut sagt skrämmande. Det hotar att göra nästan alla människor till vad japanerna kallar hikikomori – människor som har dragit sig så långt in i virtuella världar att de inte längre kan nås av sin omgivning.

Det här gör oss – särskilt med tanke på de framsteg som gjorts inom neuromarketing och kognitiv lingvistik och vilka nu hänsynslöst utnyttjas av den hårda högern – ytterst sårbara för politisk manipulation. I en förfärligt komplex värld är vår enda förhoppning om att kunna bedöma motsatta påståenden ofta att stödja oss på våra egna erfarenheter. Utan erfarenheter är vi förlorade.

Det här är till och med mer grundläggande än filterbubblor. Det här handlar om vad det innebär att vara människa, vad det innebär att förlora ett grundläggande inslag i vår existens: vår kontakt med den verkliga världen. De politiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna kan vi inte ens föreställa oss i dag.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian,
men du kan nu läsa den i Dagens ETC
tack vare ett samarbete mellan tidningarna.
Översättning: Jenny Cleveson