Krönika. Rûnbîr Serkepkanî.

2017-10-23 18:45

Den blå himmelen kommer att bryta sig genom smogen över Kirkuk

De vill inte lära sig hur stadens araber, kurder, turkmener, syrianer och kaldéer har samsats, samarbetat, älskat varandra, löst konflikter och sjungit på varandras språk.

Den irakiska armén, shiamiliser och deras allierade tågade in i Kirkuk, dödade ett 50-tal Peshmarga-soldater, plockade ner kurdiska flaggor och förstörde de kurdiska symboler som indikerade separatism från centralregeringen. Staden är delad och söndertrasad. En del flydde staden med Peshmarga-armen, andra tog emot shiamiliserna och den irakiska armén som befriare.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

För kurdiska och irakiska makthavare är inte Kirkuk 4 000 år av harmonisk mångfald. Kirkuk, med sin kristna, sunnimuslimska, shiamuslimska och yarsani-befolkning är inte viktig i sig. De vill inte lära sig hur stadens araber, kurder, turkmener, syrianer och kaldéer har samsats, samarbetat, älskat varandra, löst konflikter och sjungit på varandras språk. Det vill inte lära sig att varje sångare från Kirkuk sjunger på minst två eller tre språk. Den Irakiska premiärministern Al-Haidaris första projekt för staden är ett nytt oljeraffinaderi.

Han har inget projekt för att ta bort smogen över staden eller för att bota de blödande såren efter så många år av tvångsförflyttningar, massakrer, explosioner och krig. Nu kommer oljan kontrolleras av centralregeringen igen som den har gjorts under alla år sedan den upptäcktes i början av förra seklet. Stadens befolkning kommer att få konflikterna, nationalismen, smogen, det förorenade vattnet och en fortsatt ockupation.

De brukar kalla Irak för det lilla Mellanöstern och Kirkuk för det lilla Irak. Men så är det inte, eftersom Mellanöstern och Irak inte finns. De är temporära beskrivningar, skapade av brutal kolonialism, i syfte att rättfärdiga hänsynslös exploatering av stora områden. De som beskriver Kirkuk på det viset är rädda för att deras korthus av nyspråk och förtryck ska rasa samman. De som säger det skulle inte överleva utan de maktstrukturer som kolonialmakterna skapade i våra länder. Kirkuk fanns, före Irak och Mellanöstern.

Masoud Barzani kallar Kirkuk för Kurdistans hjärta. Han är en traditionell nationalist. Kurdistan är enligt honom är en kropp som har ett hjärta. I vanliga kroppar pumpar hjärtat blod till resten av kroppen för att leverera syre medan Barzanis Kurdistanhjärta pumpar olja till resten av den kurdiska nationen. Det låter ganska socialistiskt, men det var till Barzanis och hans allierades fickor som Kirkuk pumpade olja. Förut var Kirkuk Iraks hjärta, det pumpade ut olja som användes för att köpa vapen och försörja alla de krig som Saddam och diktatorerna före honom förde.

Jalal Talabani, vars familj härstammar från Kirkuk, kallade staden för Kurdistans Jerusalem. Jag vet inte hur han resonerade. Kanske som så här: Såsom Jerusalem inte kan separeras från Palestina även om den är ockuperat av Israel kommer Kirkuk inte separeras från Kurdistan även om det är ockuperat av Irak. Talabani var en diplomatisk mirakelmakare. Han ville göra arabiska nationalister och vänstermänniskor i allmänhet mer förstående för vad som hände i Kirkuk.

Ironiskt nog är Kirkuk ganska mycket likt Jerusalem. Saddam förbjöd icke-araber från att bygga och renovera hus, han begränsade deras friheter och med jämna mellanrum förstörde hans regim deras hus och fördrev dem från staden. Den etniska rensning som pågick och pågår i Jerusalem pågick och pågår i Kirkuk också. Han flyttade också ett stort antal palestinska flyktingar till staden för att ersätta den fördrivna kurdiska befolkningen. På det viset ville han skapa fiendskap mellan kurder och palestinier.

Han lyckades också till en viss grad. När Masoud Barzani deklarerade att det skulle bli omröstning om självständighet, blev Israel det enda landet som uttryckligen visade sitt stöd för omröstningen. För många arabiska nationalister är Kurdistan ”det andra Israel”. Många palestinier kallar Saddam Hussein ”den arabiska nationens martyr”. Många kurder stöder, naivt nog, Israel villkorslöst. Den politik som Baath-partiet förde mot Kirkuk är samma politik som Israel för mot Jerusalem. För mig är de samma.

Kirkuk och Jerusalem kommer att bestå och freden kommer att återvända till dem. Mellan dem kommer det inte finnas några nationer och gränser. Oljebrunnarna skall fyllas igen, och den blå himmelen kommer att bryta sig genom smogen över Kirkuk.

Rûnbîr Serkepkanî
Rûnbîr Serkepkanî 

Poet och aktivist.