Krönika. .

2017-02-04 17:05
Nigel Farage och Donald Trump.
Nigel Farage och Donald Trump.

Därför segrar skitsnacket i postsanningseran

Huvudskillnaden mellan någon som ljuger och någon som snackar skit är att lögnaren åtminstone förhåller sig till sanningen.

Det finns ett visst misstag som bara smarta människor gör, och det är att förutsätta att nykter fakta kan kliva in i boxningsringen och vinna mot en bekväm och enkel lögn. Det politiska samtalet har inträtt i en ny era, som många förståsigpåare kallar för ”postsannings”-eran. Jag föredrar att tänka på det som bullshit-eran.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Föreställ dig, om du står ut med det, fenomenet Katie Hopkins (Brittisk dokusåpastjärna och kolumnist som bland annat jämfört människor på flykt med kackerlackor, reds anm.). Katie Hopkins är en av Storbritanniens främsta skitsnackare. Denna vecka var den före detta Apprentice-deltagaren och professionella provokatören tillbaka i nyhetsspalterna efter att hon deklarerat i sin radioshow att ordet ”rasism” förlorat all sin mening. Något som inte är sant, men som för många människor känns som att det borde vara sant, och det är det som räknas. Katie Hopkins fick det hon ville. Hur hon själv känner inför rasism – eller hur människor som inte är vita eller kristna känner – spelar ingen roll. Spelet går ut på vad som ger henne något.

Jag har ingen aning om ifall Katie Hopkins är rasist i hjärtat och det spelar ingen roll, för likt så många andra i uppmärksamhetsekonomin, så lever hon på att säga och göra utflippade saker som kan ha riktiga konsekvenser för riktiga människor. I december 2016, var hon tvungen att be familjen Mahmood, som hon i en kolumn i Mail Online pekat ut för att ha extremistkopplingar, efter att familjen stoppats från att besöka Disneyland av amerikanska myndigheter. Mail Online tvingades betala 150 000 pund i skadestånd till familjen och Katie Hopkins twittrade Mail Onlines publicerade ursäkt.

Vad är skitsnack och hur skiljer det sig från lögner? Enligt den amerikanska filosofen Harry G. Frankfurt är den huvudsakliga skillnaden mellan någon som ljuger och någon som snackar skit att lögnaren åtminstone förhåller sig till sanningen. Lögnaren har en tydlig idé om vad som är verkligt och vill att publiken tror det motsatta. Den som snackar skit bryr sig inte om sanningen överhuvudtaget – de har avsagt sig medborgarskap i vad Bushadministrationen kallade ”det verklighetsbaserade samhället”. Lögnaren vill dölja sanningen, skitsnacksmästarna vill förstöra konceptet sanning helt och hållet, inte för att förleda, men för att förvirra, förbrylla och kontrollera.

Detta är vad folk menar när de refererar till dagens politiska situation som en ”postsannings”-era. Det är inte direkt detsamma som lögner, även om lögner ofta är inblandade. Postsanning är närmare skitsnack. Det är spegelsals-strategin som Vladimir Putins Ryssland tagit till perfektion, där en explosion av fejknyheter och onlinetrollande stöttar upp regimen, inte bara genom att pumpa ut Kreml-propaganda, utan lika mycket genom att göra det omöjligt för medborgarna att lita på något de hör eller läser. Det skapar en sårbarhet där människor ansluter sig till de tankar som känns sanna, utan hänsyn till objektiva fakta, som blivit nedvärderat tillsammans med hela konceptet av expertis och lärande runt om i världen.

Bullshit är inte bara ett gäng smålögner, utan ett helt register av prat. Skitsnacket är företagsvärldens språk, vilket allt mer blivit politikens språk, men i företagsvärlden vet alla att det är ett spel. Alla runt ett styrelsebord vet att alla spelar spelet och försöker komma undan med så mycket som möjligt och det är det som, på sitt eget vis, gör spelet rättvist. I politiken vet inte människor om att de spelar, och om du är inblandad i ett spel du inte vet om att du spelar, så är chanserna stora att du är bollen.

Själva ordet ”bullshit” är obekvämt. Det är cyniskt, vidrigt och obekvämt amerikanskt, vilket är i sin ordning. Det indikerar också en konstlöshet, ett sjukligt övergivande av alla principer, men som Harry G. Frankfurt påpekar, bara för att det är nonsens behöver det inte betyda att det inte är genomtänkt.

Det som tvärtom gör skitsnackarna så framgångsrika, från säljare och PR-människor till demagoger och domedagssektledare, är deras förmåga att exakt forma sin retorik så den balanserar på den yttersta gränsen till det socialt acceptabla och sedan omskapa sig vartefter den gränsen flyttar högerut. Katie Hopkins lärde sig en läxa, men inte den hon skulle behöva. Skitsnacksmästarna är troll som gjort karriär och de är definitivt farligare än den genomsnittliga rasisten.

De är mer hotande än de ideologiskt övertygade, för de är mer anpassningsbara. De säger vad de behöver säga för att få det de vill ha, oavsett om det är pengar, makt, uppmärksamhet eller alla tre. Och de har också mycket mindre att förlora. En högtflygande lögnare riskerar att förlora allt om han blir avslöjad, men en skitsnackare går bara vidare till nästa klibbiga idé som flyter omkring i det moraliska vakuumet bakom deras ögon.

Katie Hopkins är en mästare på skitsnack. Donald Trump är en mästare på skitsnack. Nigel Farage är en mästare på skitsnack. Dessa människor är nonsenserans ansikten, en era som trotsar varje anklagelse om hyckleri, för bluffen är öppen och skamlös. Det är därför Nigel Farage kan vinna en folkomröstning genom att anspela på ”den vanliga arbetande mannen” och sedan fira sig själv med en flashig mottagning på Ritz.

Grejen med skitsnack, som termen själv indikerar, är att det är groteskt och lite pinsamt. Lögner kräver en viss hygien, delvis för att de är så svåra att komma undan med. Skitsnack däremot är smittsamt. Det fäster vid allt och marinerar kulturen med en paranoid luftburen sjuka. Det är mindre skam i att luras av en direkt lögn.

Skitsnack är svårt att plocka isär, men vi måste bli bättre på att känna lukten av det. Det sista och bästa tricket i skitsnackares rockärm är projicering: att förklara hela systemet korrupt, och att de bara tar sig fram med ruttna metoder i en rutten värld. Det är läge att återge barnens visdom, barnen är unikt svåra att lura, de kan lukta sig till oärlighet från andra sidan lekplatsen. I tider av skitsnack och rutten politik är det ofta sant att den som nämnde’t klämde’t.

Texten publicerades ursprungligen av The New Statesman.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Laurie Penny 
Översättning: Annie Hellquist