Relativt snabbt klassas det som islamistiska terrordåd och oavsett om det är hela sanningen blir det alltid en seger för IS och liknande krafter (även om de inte hade någon aning om den vansinniges planer).

Jag blir alltid lika obekväm av det. Hur snabba vi är på att bestämma vem som gjort vad utan en tanke på effekterna av det. Det är väl å andra sidan inte mer än mänskligt, vi avskyr att inte veta saker så vi fattar snabba beslut. Låt så vara.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Oundvikligen hamnar våra ögon på religion i dessa situationer. Imamer, rabbiner och präster vandrar hand i hand och tar avstånd. Gott så, när terror begås i religionens namn är det viktigt att dess moderna företrädare visar var de står, oavsett vilken agenda olika sadister vill sätta.

Ändå skaver det lite i mig varje gång jag hör någon säga att alltifrån ensamma galningar till fullfjädrade IS-terrorister ”inte är muslimer” och att ”det där är inte islam”. Inte för att jag tycker att islam är terror, kära någon. Jag föddes av barn till sunnimuslimer, mixade med kristna och växte upp till att bli intresserad av bland annat sufismen (en mystisk gren av islam där jihad är ett nödvändigt inre krig mot egot).

Jag tror att det som får mig att rycka till är att sådana avfärdanden, kring vilken religion som helst, också känns som en alldeles för spontan reaktion; ett beslut kring vad religion är.

För på den frågan finns det väl egentligen inget rakt svar, även om en kan hitta en definition av själva ordet genom en snabb internetsökning. Personligen skulle jag kalla religion för reglerad andlighet, samtidigt med vetskap om att det finns lika många definitioner av det som det finns människor på jorden (samt att min egen definition lär ändras många gånger över tid).

Oavsett vilket svar som är sant (vad nu sanning är) önskar jag att vi var fler som pratade om gud och tro istället för att låta några få, goda som onda, bestämma saker om gud och tro. Jag önskar att även den som inte följer alla budord eller över huvud taget tror på en kraft utanför det mänskliga förnuftet skulle prata mer om det. Om gud finns eller inte är svårt att svara på men faktum är att det gudlösa samhället definitivt är en myt. Vare sig vi vill eller inte är religionen hela tiden närvarande och många människor ser den som ett gott skäl för vidriga handlingar.

Men bara för att handlingarna när allt kommer omkring är mänskliga kan vi inte undvika att prata om hur det faktiskt är möjligt att gud och profeter kan stå som ursäkt för dem. Religionskritiken tillika religionsintresset kan inte dö bara för att vi är rädda att själva framstå som intoleranta eller obehagliga.

Min, kanske naiva, förhoppning är att om vi avdramatiserade och nyanserade det gudomliga en smula – även när det inte just skett ett terrorbrott – skulle det kanske bli aningen svårare för galningar att skaffa sig legitimitet i guds namn.

Kanske skulle det också bli svårare för förvirrade ungdomar från Belgien eller Sverige att hitta utlopp för sin frustration i fanatism när de först på allvar skulle behöva hamna i den inre diskussionen; vad är gud egentligen? En diskussion de lättare hamnar i om den också förs löpande av andra utan behovet av snabba svar eller känslan av att det är ointelligent att tala om saker som inte kan hanteras av vetenskapen.

Jag förstår att det kan kännas rentav läskigt att prata med varandra om andligheter, särskilt i ett så socialt sekulärt land som Sverige. Men rädslor är ju till för att mötas. Passa på att utnyttja eventuell ledig tid nu på sommaren till att ensam eller i grupp fnula på saken. Tjöta lite om gud helt enkelt – som folkets opium eller som gubbe där ovan. Eller som en kraft inom oss alla, som sufisterna skulle säga.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.