BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Så - det är nu dags att sjunga vänskapens lovord. Ja, nu jädrar ska det skrålas över goda vänners lag. Om vänskap som är större än vad språket i sig har ord nog att uttrycka. Och om bristen i vår kulturs sätt att värdera vänskap i relation till kärleksrelationer.

Här påbörjas således arbetet med boken ”En manual i vänskap”. Någon måste ikläda sig rocken av ansvar och faktiskt börja sätta ord på den stora Vänskapen. Jag gör ett tappert försök. Men, här saknar jag den trygga litteraturen, veckotidningarna, råden och tipsen. För att hålla en vänskapsrelation igång en livstid krävs det tid, samtal och förståelse för varandra. Klassiska prylar som har en helt naturlig plats i en kärleksrelation. Vi måste börja skapa en ny tradition av råd&rön-litteratur kring vänskap. Har ni redan läst dessa texter, skicka gärna till mig. Jag har uppenbart ej hittat dem.

Jag tänker att vi måste förstå kärleken mellan människor som något så mycket större än det som enbart sker i en klassisk tvåsam partnerrelation. Jag tänker på grekiskans tre ord för älska – de ord som används i Bibeln för att beskriva kärlekens olika perspektiv.

Agape beskriver kärleken mellan gud/det heliga och människan – den förutsättningslösa kärleken. Fileo är kärleken en kan känna inför vänner, släkt, barn, husdjur – kärleken utan sexuell eller erotisk underton. Och så finns då den sista – Eros, som symboliserar den romantiska och lidelsefulla kärleken. Här får alla aspekter av kärlek och att älska existera samtidigt med varandra, i sina olika funktioner. Utan att konkurrera med varandra. Jag tror att vi så innerligt behöver alla tre perspektiv.

Och vi måste öva på detta. Öva på kärleken, tilliten och tillförsikten.

Jag vill citera Hampus som alltid säger: ”Det är tack vare sprickorna i hjärtat som gör att ljuset kommer in. I sårbarheten finns empatin”.

För mig är det en oändlig övning att känna tillit till andra människor. Känna att mitt livs guld, de som är mina vänner, kommer finnas kvar utan lagstadgade löften som svurits under tusenåriga eder. Och just detta med tillit önskar jag att en kunde få öva mer på. Kanske som en del i hemkunskapen på högstadiet. Få ett diplom. Hålla sina vänner i handen och säga: ”Våga känna tillit till dig själv och till andra människor. Du kommer inte att bli lämnad.”

Genom ”En manual i vänskap” ska vi ta steget vidare från de baskunskaper vi fick med oss från skolans ”säg förlåt”-pedagogik. Det ska finnas fint illustrerade kapitel med rubriker som ”Vänskapens tidslinjer”, ”Vanliga fallgropar”, ”De fula känslorna – om avund, skuld och skam”. Kvinnor i respektingivande frisyrer som i frågespalter ger trygga råd.

En läcker novell om vänskapsförälskelse, samtalsmodeller för hur en kan prata om sina behov, diskussioner kring framtidsdrömmar, krav och så vidare. Ja, ni fattar konceptet. Manualen kanske också föreslår ”Det är nog dags att ni går i vänskapsterapi”, som ett sätt att också ge grund i relationen och visa att den är viktig. Visa att vi vill fortsätta att vara vänner, men att vi först måste vi reda ut lite saker.

Jag tänker mig en bok som är en blandning av djupt klinisk inställning till vänskap i form av rådgivningen, men som i sin vördnad inför vänskapen också skapar ett heligt skimmer. Ett heligt manifest för relationerna som finns där och håller en i handen genom snårskogen, magknipen och förändringen. För vännerna som efteråt kan säga: ”Det gjorde du bra. Du tog dig igenom trasslet, och oj vad du vuxit. Jag ser dig, och du ser mig. Vilken tur att vi har varandra.”