Dags att sluta tramsa

För någon vecka sedan prisades 2011 års filmer på Guldbaggegalan. På många sätt en gala för inbördes beundran, tröttsam och fånig. Men en sak var kul, filmen Apflickorna fick baggen för både bästa film och manus.

Jag log belåtet i soffan när Josefin Adolfsson, en av manusförfattarna, utropade ”Död åt det införlivade kvinnoförtrycket!” i sitt tacktal.

Apflickorna var det femte och sista projektet inom Filminstitutets Rookiesatsning, vars uppdrag var att stödja oetablerade filmare. När det skulle beslutas om vilken film som skulle bli satsningens sista uppmärksammade konsulenten Andrea Östlund att tre av de fyra tidigare Rookiefilmerna var gjorda av män och beslutade därför att den femte filmen skulle göras av en kvinna.

– Att bara låta kvinnor söka till sista filmen var ett test för att visa om det fanns några kvinnor som var intresserade. Om jag inte fått in några manus hade vi kunnat lägga ner diskussionen om jämställdhet i branschen, förklarade hon.

Hon fick in 80 manus.

Därför är det extra kul att Apflickorna prisades. Jag menar, det visar ju att kvotering fungerar! Och inte påverkar kvaliteten som många kritiker hävdar. Nu finns det bevis, filmer gjorda av kvinnor kan också vinna guldbaggar.

Samtidigt finns det ett stort problem. När vårens svenska filmer nyligen presenterades stod det klart att fyra av totalt 14 har en kvinnlig regissör.

– Skandal, kommenterade Anna Serner, Svenska filminstitutets vd.

Sedan var det inte mer med det.

Eller just det, i samma veva seglade Mikael Persbrandt in som Hamilton på landets biografer. En notering: Snart har Sveriges alla alfahannar spelat denna stereotypa machoman.

En undran: Går det inte att göra nya filmer istället för att alla Sveriges manliga skådisar som drabbas av 40-årskris ska få spela spännig snubbe på vita duken?

Nåväl, Mikael Persbrandt uttalade sig i Metro om sin nya roll:

– Jag tycker att det var viktigt att det inte bara var höghaltig action, utan även fanns en fond som är äkta. Därför ville jag gärna ha en kvinnlig regissör (Kathrine Windfeld) som också var intresserad av det mänskliga, berättade han för tidningens reporter.

Bra där Micke! Alla kvinnor = mänskliga. Det är ju därför vi vill ha kvinnliga regissörer, så att allt kan bli lite mer mänskligt även i filmens värld. Skönt att vi kunde reda ut detta.

Det är dags att sluta tramsa. Kvotering är en metod för att nå ett mål, som uppenbarligen fungerar.

Det måste bli 50/50 i filmbranschen. Allt annat är att säga att kvinnor är mindre begåvade filmare än män.