Krönika. .

2017-01-08 11:15

Barn som flyr blir aldrig tillfrågade om någonting

Du är tio, elva, tolv, tretton och fjorton år gammal och du måste vara tacksam för att du har fått leva.

En eftermiddag bestämmer sig dina föräldrar för att du ska åka iväg någonstans. Med några okända. Det är för ditt eget bästa. Du är tio år gammal och du vill inte. Inte lämna din familj. Din stad. Ditt land. Inte vara ensam. Men du måste. För det är din enda chans att överleva.

Så mycket älskar din familj dig. Att de är villiga att skicka iväg dig. Vara utan dig. Så länge du är trygg. Från granaterna, krypskyttarna, bomberna. Men konvojen åker aldrig iväg. Så du får stanna med din familj. Beslutet är inte ditt. Men du är tacksam över att gränserna stängdes på riktigt just den dagen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


En morgon ringer telefonen. Packa, vi kommer och hämtar dig om en kvart. En stad i belägring men en lucka har öppnats. Du vet inte vart du är på väg men du tar med dig dina dockor. För ni kommer väl tillbaka snart? Vid gränsen är ni ensamma med männen med stora skägg som pratar om slakt och hånar din far. Vid gränsen petar de på dig med sina vapen. De förstör dina dockor i jakt på något. Vad är det de tror att du gömmer i din leksakspåse? Du vet att något hemskt håller på och hända men du vet inte vad. Du vet bara att du måste vara tyst. Helt plötsligt dyker andra bilar upp. Ni är räddade. Ni åker iväg i tystnad. Du gråter. Ingen frågar varför.

Ett nytt land. Men din pappa vill åka tillbaka. Du ber och gråter men han lyssnar inte. Ingen lyssnar. För hur ska han kunna lämna sitt land? En gång var vi ju bröder, säger han. Vi är fortfarande många som tror på fred. Det här kan inte pågå länge till. Att det försäkrar han. Ni blir lämnade och en vecka senare brinner din stad. Inte bara marken brinner, utan också luften säger de på radion. Alla samlade kring radion. Alla gråter. Ingen vet något. Förutom du, som visste att han inte borde ha åkt tillbaka.

Ni måste åka vidare. Ett till främmande land. Flyktingförläggning. Du leker. Du skaffar vänner. Vänner som försvinner och åker iväg. En dag ska ni också åka iväg. För här kan ni inte stanna kvar. Kriget kommer närmare och närmare och pengarna håller på och tar slut. Beslutet fattas, ni ska vidare. Allt säljs för att köpa biljetterna till landet i norr. Du vill stanna kvar med dina nya vänner men vet bättre än att prata om det. Vad betyder nya vänner när allt det gamla är borta?

Framme. Här finns inga berg men här finns fred. Allt är platt och grönt. Här ska ni stanna. Här ska ni vänta på att kriget tar slut. Du börjar den svenska skolan och du vill inte vara där. Det var bättre på flyktingförläggningen. Där var ni alla lika. Här är du ensam. För medan de andra barnen tittar på barnprogram tittar du på nyheterna för att få se glimtar av det som händer din familj i kriget. Medan de andra barnen lyssnar på musik lyssnar du på utländska radiostationer som läser upp namnen över döda i din hemstad. Och när klassen sörjer med kompisen vars marsvin har gått bort, gråter du hemma med mamma, över att din mormor har dödats. Ni sörjer i veckor innan ni får reda på att mormor lever, det är tanten i huset bredvid som dödades i granatattacken. Du berättar aldrig något för din klass och de frågar inte. De vet inte vad krig är.

Tiden går. Du längtar efter att oroa dig över saker som inte betyder något. Du vill också åka på höstlov. Du vill också kunna ha veckopeng. Köpa nya kläder, inte tänka på pengar. Inte alltid tänka på de som har det värre. Du vill tänka på framtiden. Veta något om framtiden. Du vill ha ett hem igen. Vara normal igen. Trygg. Ha din familj tillbaka. Sen känner du dig skyldig. Och du skäms.

För du borde vara tacksam. För du har åtminstone din mamma hos dig. Det har inte de andra barnen.

Du borde vara tacksam. För du är trygg. Tänk på de som stannade kvar.

Du är tio, elva, tolv, tretton och fjorton år gammal och du måste vara tacksam för att du har fått leva. För att ingen nära dig har dött än. Tacksam för att du hade tur. Och alltid tänka på de som inte hade lika stor tur.

Men du är också ledsen. Förtvivlad. Bitter. Uppgiven. Rädd. Frustrerad. Liten. Ensam. Men ingen frågar dig någonsin om det. För barn som flyr blir aldrig tillfrågade om någonting.

Men du är van nu. För någon gång under resans gång har du slutat vara ett barn.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

För övrigt...

... så har även jag blivit helt kär i den norska ungdomsserien Skam. Trots att min gymnasietid var ganska annorlunda från seriens så är det mycket som känns verkligt. Att varken vara vuxen eller barn. Att leva för stunden. På något sätt är det vackert att bli påmind om tiden när allt var så oerhört stort och skört.

Lejla Hastor 
Statsvetare, redaktör och skribent.