Kommentar. Rebecka Bohlin.

2017-08-26 03:00

Är Sverige redo för en kvinna som statsministerkandidat?

Den här veckans drev visar med all tydlighet at vi tyvärr måste svara nej på den frågan.

Att Anna Kinberg Batra lämnar partiledaruppdraget svarar inte på den fråga vi väl alla ställer oss: Vad vill Moderaterna nu? Och framför allt hur tänker de sig att politikens utformning framöver, utifrån rådande parlamentariska läge.

Om detta vet vi – egentligen ingenting.

Det enda vi vet är att när väl mobbningsdrevet mot Anna Kinberg Batra drog igång var det tillräckligt många som hakade på för att totalt underminera hennes möjlighet att göra sitt jobb: att leda både M och Alliansen framåt med målet att besitta statsministerposten nästa år.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kinberg Batras belackare har visserligen rätt i att partiet saknat en tydlighet gentemot väljarna – M har svajat som en flöjel i vinden i en rad frågor under en längre tid. Men vad beror det på?

Knappast på Anna Kinberg Batras personlighet.

Det märkligaste i hela historien är att hon faktiskt inte kritiseras internt för sina politiska vägval. När väljarstödet krympte ansågs det i stället bero på att hon saknat pedagogisk förmåga att förklara varför väljarna borde gilla dessa vägval. Men när och hur var hon egentligen sämre pedagog än ledare för andra krympande partier som Ebba Busch Thor eller Gustav Fridolin?

Moderaternas väljarkris är en logisk följd av att framgångarna de senaste åren byggt på att paritet under Reinfeldt la upp en strategi för att utmana huvudmotsåndaren S på sossarnas egen hemmaplan. M utmålades som ”det nya arbetarpartiet” och fick väljarna med sig.

Sedan dess har det politiska landskapet ritats om – på grund av att SD-stödet rusat som en raket.

Hur förhåller sig M till det?

Svar: Högst oklart. Partiet verkar inte ha någon tydlig strategi.

Kinberg Batras utspel om att börja ”samtala med SD i utskotten” var visserligen ett luddigt besked – men det bidrog definitivt inte till något uppsving i opinionen. Tvärtom! Trots det har drevet mot Anna Kinberg Batra från de egna leden inte alls handlat om detta – den kritiken har i stället formulerats av främst Liberalerna. Och själv närmast strålade hon när hon på presskonferensen idag svarade på frågan om just närmandet till SD:

– Jag ångrar inte det ställningstagandet heller.

Hon utvecklade detta svar genom att snudda vid frågan om krisen handlar om i grunden, nämligen det parlamentariska läget, när hon svarade att uppgiften för en politiker är att utgå ifrån hur verkligheten ser ut, både i verkligheten och i parlamentet.

Detta lämnar alltså en avgörande fråga i luften: Hur ska landet regeras efter nästa val, när inget tyder på att SD backar, snarare tvärtom. Vi har en situation med tre block, där inget av blocken ser ut att nå majoritet. Alltså finns det tre möjligheter: Att bilda en blocköverskridande koalitionsregering mellan höger-vänster-blocken (vilket ingen väl vill), att Alliansen gör upp med SD (vilket delar av Alliansen inte kommer att ställa upp på), eller att bilda en minoritetsregering som söker hoppande majoriteter i enskilda frågor.

Decemberöverenskommelsen sprang ur denna politiska situation. Löfvens minoritetsregering med MP behövde kunna fungera som regering, det insåg även Alliansen.

Men de höll inte sitt ord. När KD väl aviserat att partiet inte längre stod bakom överenskommelsen vek resten av alliansen ner sig.

Rimligtvis borde interna kritiker ha sågat Kinberg Batra för att hon inte tog KD i örat då och höll sin Allians i ett järngrepp för att åstadkomma en situation där de själva, som minoritetsregering, skulle förmå regera landet om deras minoritet blir större än den rödgröna efter nästa val.

Men det gjorde de inte. De sågade i stället hennes ”personlighet”.

Är Sverige redo för en kvinna som statsministerkandidat? Den här veckans drev visar med all tydlighet att vi tyvärr måste svara nej på den frågan.