”Kanske existerar ETC Mars om 100 eller 200 år?”

Projektet Mars One, med säte i Nederländerna, har presenterat vad som ser ut som en seriös plan för att skicka de första människorna till Mars permanent om tio år. Vem som helst får anmäla sitt intresse, och urvalet kommer ske i en dokusåpaliknande process som kulminerar i att hela jordens befolkning (enligt Mars One) får rösta om vilka de fyra första personerna som sätter de historiska första fotavtrycken på Mars år 2023 blir. De astronomiska summor som projektet kostar ska till fullo finansieras av sponsorer, donationer och reklam.

Låter det orimligt? Innan den första bemannade månlandningen genomfördes 1969 trodde många att den inte heller var möjlig. Människan har redan gett sig ut i rymden, och tids nog kommer vi ta längre kliv än de babysteg vi hittills åstadkommit. Om mänskligheten fortfarande existerar om 500 år så kommer förmodligen både gruvbrytning på asteroider, rymdhandel och semesterresor till månen och Mars vara verklighet.

Faktum är att den Big Brother-liknande uttagningen känns mer avskräckande än att resan har en enkelbiljett och att den som åker för att leva på Mars också kommer att dö där. Men det finns också något demokratiskt i att inte bara de stormrika ges möjlighet att delta i detta svindlande projekt.

Mars One ger upphov till många frågor; för egen del handlar de mindre om teknik eller logistik, och mer om sociologiska och antropologiska spörsmål. Till exempel: Vad händer med en liten (till en början) grupp människor som lever avskild, 56 miljoner kilometer (som minst) från jorden? Och hur påverkas och utvecklas nya generationer, som kanske föds och växer upp på en nya planet?

I längden kommer också med stor sannolikhet nya religioner, partier, ekonomier, kulturer och grupperingar att uppstå. Och nya normer. Tanken svindlar.

Under 2010–11 genomfördes experimentet Mars500 där ett försökspersonerna isolerades i 520 dagar i en simulerad resa till Mars. Några fick problem med sömnen, andra blev uttråkade och drabbades av depression. Detta är några utmaningar som deltagarna i ett projekt av det här slaget ställs inför. Men hur det verkligen blir vet vi först när vi är på väg.

”Du måste antagligen hysa en djup avsky mot jorden, eller inte ha något att leva för här”, skriver Gizmodo UK:s krönikör Sam Gibbs om Mars One och dem som vill åka. Jag håller inte med. Det är för enkelt att avfärda de intresserade som missanpassade enstöringar – även om det förstås inte är otänkbart att fler än genomsnittet av det tusental som redan anmält sitt intresse kan prata Klingon, som en kollega påpekade på lunchen. Jag tror att det framför allt är personer som bejakar något av det mänskligaste som finns: nämligen nyfikenheten på det okända.

Det ska bli spännande att se vilka de första människorna på Mars blir. Och vem vet; kanske existerar publikationen ETC Mars om 100 eller 200 år?

Det är klart att den röda planeten behöver en röd tidning.