Utan empati, inget hopp

Sommaren 1996. Jag och några vänner i gamla hemstaden Borås sitter och hänger på skolgården på sommaren. Vi går senare förbi några fyllekissluktande telefonkiosker och busringer till heta linjen. På torget sitter fyllisar, den ena blottar sig. Några meter därifrån står en annan full gubbe på sin balkong och undrar om vi vill med på ”kaffe med dopp”.

Mina medelklassvänner bodde i villor en kvart bort. På kvällarna, efter att de hade hängt hos oss hämtade deras föräldrar dem med bil, de var oroliga för sina barn. Jag kände mycket skam på den tiden, för min kropp, vår ekonomiska situation, jag ville krympa.

Mina medelklassvänners föräldrar reflekterade nog sällan över att vi faktiskt bodde i dessa farliga kvarter, som de såg dem som. Och än idag märker jag i samtal med vänner att denna självklara vardag är något som många har en aversion för. Det är inte dessa områden någon vill bo i eller känner igen som ett hem de vill rädda, förbättra.

Vad som upprör en säger mycket om ens bakgrund och uppväxtmiljö. Jag blir också lite frustrerad på skadegörelse och dåligt beteende, men den oempati jag oftast möter har sällan varit ungdomsgängens – utan bekanta och andra som kallar dessa ungdomsgäng för oempatiska. För att inte tala om polisvåld, sexuella trakasserier och förminskande beteende från andra i ens närhet. Jag blir rasande när folk distanserar sig från andras beteende, i alla fall när det slår nedåt, och upphöjer sig själva moraliskt istället för att betrakta problemet utifrån materialistisk synvinkel.

Jag tänker aldrig tillskriva någon individuell, magisk förmåga min egen empati. Utrymmet för den skapades både av en erfarenhetsgivande misär, av kärlek från några av mina nära och av ett stöttande välfärdssamhälle i förfall. Jag har beslutat att inte utgå ifrån en isolerat individuell vilja (”egenintresse”), jag vet inte ens vad det är att leva gott ensam, utan att arbeta för att andra ska ha samma möjlighet.

Ansvaret för våra beteenden är gemensamt och alltid politiskt skapat. Vilka ingår i denna gemenskap, vilka kommunicerar vi med istället för emot, både socialt och genom politiskt arbete? Vi ska minnas att när folk behandlas som skit kommer oftast detsamma ur detta. Självriktat hos många tjejer, och mer ”utåtriktat” hos snubbar, om man inte lyckas lägga in en politisk kil, en möjlighet och omtanke däremellan. Om vi inte skulle gå våldsamt till attack mot dessa skulle det inte betyda att vi accepterar det, vi måste bara vara uppmärksamma vilka vi slår mot och vart vi lägger ansvaret.

Jag sätter mig i den idylliska förortsbostad där jag är inneboende och skriker ut smärtor och sorger genom att spela såg. Ljud berör oss, inte bara genom våra egna rörelser, utan även mot oss, ibland medvetet våldsamt. En förskola i Malmö, och snart två till, har börjat sända ut väldigt obehagliga högfrekventa ljudvågor under nätterna som bara ungdomar upp till runt 20 hör. Många nickar enat om att skadegörelsen är ett stort och kostsamt problem. Men jag kan inte låta bli att minnas hur mycket dessa offentliga utrymmen användes under fritiden under min egen uppväxt. Ska vi förbjuda i synnerhet ungdomar att hänga runt förskolor och tro att problemet är löst? Vad hände med förebyggande åtgärder?

Kommunpolitiker verkar vilja lösa förstörelsen av vissa fastigheter genom att minska utrymmet som folk utan pengar får röra sig i. Förbud och våld stöter bort, kortsiktigt och effektivt ibland, men det skyddar vissa och utelämnar andra till sitt eget öde, oftast i privata hem som få bryr sig om.

Jag får rysningar – våra intressen har separerats och individualiserats.

Samira Ariadad,
medarbetare på Brand