Strålar som en odödlig kändis

Vem bland den panikslagna personalen på Ågesta kärnkraftverk 1969 kunde ana att jag en dag skulle fylla 50.Det kunde dom knappast tro då. Nån kilometer från Farsta höll detta hemliga kärnkraftverk på att få en härdsmälta.

Många människor brukar ta en vit vecka då och då. Jag tänkte ta ett vitt år. Början av detta år sammanföll, olyckligtvis, med ännu en kärnkraftskatastrof.

Jag får så svårt att skita i saker och ting när jag är nykter.

Världen blir återigen så där skrämmande och overklig som den var när jag var 13 år och upptäckte att det bara kunde säja PANG så skulle alla människor dö. Om nån tryckte på en knapp.

När man upptäcker sånt blir man motståndare till kärnvapen. Och tänker man ett varv till också motståndare till kärnkraft.

Men åren gick, avbrutna av några tillbud och en och annan härdsmälta.

Man vande sig vid att inte kunna plock svamp i nedre Norrlands vackra skogar.

Vid att världen långsamt blev giftigare och giftigare.

Men nu satt jag här, 50 år gammal, nykter och darrande, framför radion.

Jag hade för länge sen gett upp tanken om en ren värld. Eller om en ren lever. Klart man blir full av skit efter 50 år. Det går inte att undvika.

– Vad är egentligen farligast, de radioaktiva utsläppen eller en osund livsstil? Kan det verkligen vara så att man i lugn och ro kan stanna kvar i Tokyo och ägna sig åt raska promenader, äta nyttig mat och på så vis till och med minska sin risk att få cancer, trots radioaktiviteten? Frågar programledaren.

– Ja, så är det, säger Mats Harms-Ringdahl, professor i strålningsbiologi och föreståndare vid Centrum för strålskyddsforskning vid Stockholms universitet.

Så sa dom på radio.

Vad fint då.

Överhuvudtaget var media full av experter som lugnade oss. Men jag trodde dom inte.

För jag är 50 bast och har vart med förr.

Jag började twittra, lägga ut länkar till Greenpeace och Wikileaks som inte alls var så lugnande.

Jag blev en soldat i The Mediawar.

Jag upptäckte att det fanns en jävla massa soldater där. Och många försvarade kärnkraften. Frenetiskt. Mest gick det ut på: Kärnkraftsmotståndare är löjliga. Eller: Det Kan Inte Hända Här.

När dom skrev Det Kan Inte Hända Här svarade jag: ”Va ere som hindrar Bin Laden att flyga in en jumbojet fullastad med trotyl i Forsmark?” Då hade jag 53 bokstäver kvar att fylla i, man får ha 140 bokstäver i ett twitter.

Skulle jag skriva vasarunurå?

Nä, det var inget att skämta om.

Men känslan av meningslös lek och klotter på en av skolan sanktionerad klottervägg växte.

Medan folk panikhamstrade mat i Tokyo.

Man skulle kunna hårddra det och säja att på ena sidan av Twitters infowar, ja-sidan, finns en massa unga förhoppningsfulla wannabepolitiker som vill utmärka sig inför kommande riksdagsdebatter där dom ska försvara Folkpartiets förbud av nåt, mössa på inomhus eller slöjförbud kanske. Dom är väldigt ettriga. Ofta välformulerade. Förhoppningsfulla inför sin framtida karriär. På andra sidan, nej-sidan, finns såna som jag. Sömnlösa, rädda. En och annan skitfull också.

Och så käftar vi med varandra i mörkret. I laptopens bleka sken.

Fast ja-sidan har väl oftast en Ipad, kantänka.

Klyschor.

Vete fan om man ändrar på nåt med detta.

Jag lämnade min laptop och åkte in till stan, Folkkampanjen mot kärnkraft hade samlat till demo, snabbsamlat under dagens lopp. Vi blev 200 pers på Sergels Torg.

Tv och radio var där och eftersom jag var enda kändisen fick jag prata i bägge två.

Försökte säja nåt vettigt, jag sa det där jag hade twittrat om, om det japanska kärnkraftsföretaget Tepcos donationer till det regerande högerpartiet, som gjort att man fick tillstånd att bygga sina tre kärnkraftsanläggningar med totalt 17 reaktorer rakt över de mest dödsbringande sprickorna i underjorden.

Om hur Japans regering tigit om varningar. Och den givna följdfrågan: Hur är det i Sverige, är det inte läge för Moderaterna att visa var dom fått sina donationer ifrån, så att dom inte kan misstänkas för samma sak?

Det kom inte med såklart.

Det kommer aldrig riktigt bli som man tänkt sej. Hur man än planerar och säkrar upp så trillar man till slut omkull. Det gäller både mej och dej. Och kärnkraften.

Skillnaden mellan oss och kärnkraften är att när vi trillar omkull kanske vi slår oss och får en fläck, sen kan vi gå vidare, blåslagna och skitiga. När vi trillar omkull för sista gången är det inte så farligt, vi multnar och blir till nåt annat.

Men när kärnkraften brakar omkull ligger den där och strålar i tusentals år. Som en odödlig kändis.

Som Tutankhamon, ni vet han dom murade in för slutförvar i 100 000 år. Det höll väl i några veckor, sen bröt sej nån in och började tafsa. Eller som en balsamerad Lenin.

Alla barn måste lära sej om det, vare sej dom vill eller inte.

Jag sitter här och är 50 bast, försöker i möjligaste mån hålla mitt inre rent. Det kommer givetvis inte lyckas helt. Ingen nykterhet eller detoxkur i världen kommer att göra mej till en hel och ren människa. Men det är ju dumt att bara ge upp och börja supa igen.

Det finns ingenstans att fly.