På nåd och onåd

Jag har inte längre nån aaaning om vad som händer i världen. Allt jag hör är vuzuelornas bikupeliknande brummande över gatorna här i Berlin. Låt mej nu vara lite kokett och påpeka att jag har lämnat Sverige med ert jävla prinsessbröllop för vidare horisonter.
Jag fyller 50 år och svettas ymnigt, försöker tycka att det är skönt. Det är varmt, åskvarmt över Centraleuropa. Jag köpte ett interrailkort i present åt mej själv och lämnade Sverige och ville återuppleva min fagra ungdom. Jag ville dessutom vara ensam. Jag har alltid hatat att vara ensam, men nu, till slut, så tycker jag att det är folk överallt i mitt liv, och jag är numera ganska säker på att dom dyker opp igen. Tittut, säjer man till små barn och gömmer sej. Ett kort ögonblick grips barnet av rädsla. Vart tog morfar vägen? Och så dyker man opp igen och då släpper spänningen och det blir humor.

För mej har 50 år gått och jag är nu så säker på att dyka upp igen så jag söker ensamhet.
Men, en dag dyker man ju inte opp igen. Det är det jag tänker på där jag går i den brännheta solen.
Jag känner mej så jävla ensam. Samtidigt tycker jag illa om alla människor som går här och tuggar bratwurst och spiller öl. Det var så här jag ville fira min 50-årsdag. Jag sätter mej på det enda ställe i hela Kreuzberg som inte har storbilds-tv med VM och beställer kaffe. Uteserveringen är full med folk som inte heller är sportintresserade. Förälskade par, intellektuella med glasögon. Märker att jag sitter och stirrar på folk, känner mej udda. Det var länge sen jag kände mej så här… utlämnad. Utlämnad till världen på nåd och onåd.
Jag minns plötsligt hur obehagligt det var att vara ung och inte vilja vara ensam. Hur rädd man var för snuten hela tiden när man var ute och åkte interrail. Bara man rullade av färjan i Puttgarden möttes man av tyska snutar med schäferhundar.

Ännu räddare var jag när jag var liten, på 60-talet och åkte in i Östtyskland med min familj, morsan är en gammal flykting från DDR, och östtyska snutarna var ingen lek, dom hade också schäferhundar. Och naziststövlar.Min morsa envisades alltid med att smuggla in Bild-Zeitung och annat västligt godis till min mormor, farsan grälade på morsan om det, men morsan kunde liksom inte låta bli, hon ville gotta sej åt att blåsa ryssarna. Just att det var förbjudet, det var det som lockade morsan.Givetvis torskade vi varje gång, tullen såg i morsans pass att hon var född i det som nu var Östtyskland och alltså en flykting från den Tyska Demokratiska Republiken,då dom vände upp och ner på oss, och hittade tidningarna.Efter en massa jidder fick vi ändå åka in, men förföljda var vi av en civilbil, morsan sa: Den där bilen har följt efter oss hela vägen från Sassnitz, och farsan sa: Näe, du inbillar dej. Men nu tror jag att hon hade rätt, Stasi hade jätteresurser.

Sen dess har jag haft en mer eller mindre konstant snutnoja, speciellt blommade den upp igen under mina tonårs interrrailkort, alla gränser man skulle passera. Jag blev alltid inplockad och kollad, på grund av mina vibbar.Jag blev utan varken anledning eller förvarning misshandlad av tre snutar i Köpenhamn, jag satt två dar i buren för nakenbad i Grekland.
Mina brott mot lagar och bestämmelser var otroligt modesta, ändå åkte jag runt och kände mej som Andres Baader.
Och nu har åren gått och känslan har lagt sej, men här på uteserveringen dyker den upp igen. Jag tänker mej att jag måste uppföra mej normalt, jag tar fram mobilen. Jag tar fram mobilen på samma sätt som jag tog fram cigaretterna när jag var 18 år.
När det har gått ytterligare en massa år så kommer likheten mellan cigarettrökning och mobilanvändande bli lika uppenbar som min snutnoja. Psykologer och folklivsforskare kommer att avfatta avhandlingar om skiftet, dom första åren på det nya millenniet, rökarna ut på gatan och mobilen upp på bordet. Medicinarna kommer också att dra paralleller. Kan inte sitta här och knappa på mobilen, jag har ju ändå sagt åt alla att jag vill vara ifred och vila upp mej från dom.

Till slut reser jag mej och börjar gå. Jag går och går och till slut är jag ute i en skog. Eller skog och skog, tyskarna längtar så mycket efter skogen som dom eldade upp för flera hundra år sen att varenda liten dunge är full med skyltar om vilka fåglar och insekter som finns i den, och vandringslederna är utsatta med meterprecision.
Bah, tänker jag och stövlar ut på stigarna, jag går och går, och till slut är det verkligen en skog, till slut går jag till och med vilse.
Till slut smalnar stigen av, jag hör inte längre varken bilar eller människor, det var en väldigt stor skog.
Boklöven strilar ner ett grönt ljus genom träden, det är väldigt vackert och svalt, jag tänker att det var det här jag ville. Jag andas ändå ut lite när jag till slut genom lövverket ser amerikanarnas gamla avlyssningsradar på Teufelberg, berget som är byggt av Berlins kvinnor, dom släpade dit tegel och rasmassor från den sönderbombade staden.
Jag klättrar uppför berget, går i en gammal bäckfåra som regnet skapat, hittar bitar av tegel och stuckatur. Till slut står jag på toppen, tittar ut över Berlin.
Jag filmar och tänker att den här filmen ska jag visa för folk. Så att dom vet att jag varit här.

JA! Att interrail fortfarande finns.
NEJ! Att det har blivit så jävla jiddrigt med alla olika platsbiljetter man måste lösa och ibland pröjsa fullpris för på tågsträckor i Europa.