Länge leve ilskan

”Den som inte är röd när den är ung har inget hjärta. Men den som inte är blå när den är gammal har ingen hjärna.” De flesta som är politiskt intresserade har säkert hört denna försvenskade (och förvanskade) version av ett uttalande som tillskrivs Winston Churchill (men som har en mycket längre historia, 1700-talets Frankrike närmare bestämt).

Jag fyllde 33 i våras och väntar fortfarande på att den där attitydförändringen ska komma. Att jag ska resignera, bli mer accepterande, bekväm och ”borgerlig” i min attityd till livet. Att jag ska börja tycka att skatter = skit, aktivister = vandaler, sjukskrivna = lata, fackförbunden = maffia etcetera med mera och så vidare.

Man det enda som skett är att jag insett att jag måste välja mina strider eftersom jag skulle få en hjärnblödning och dö om jag var lika förbannad på allt och alla som förtjänade det. Dessutom har jag tvingats lära mig att kanalisera ilskan på ett bra sätt, till exempel genom att använda den som inspiration och drivkraft, samt att hitta ventiler för att få ur sig den mest akuta vreden för att inte koka över.

Jag brukar ha långa, våldsamma tirader i samband med frukosten de morgnar när nyheterna gör sitt bästa för att väcka mig på fel sida. Då säger jag allt det jag tänker utan att censurera mig, (Det görs bäst i likasinnat sällskap. Vi kallar det ”morning rage” eller ”morgonvrede”). Ibland får arbetskamraterna höra svadan istället, vilket inte alltid känns så lyckat. Ilskan som blir kvar brukar i alla fall vara mer lätthanterlig efter detta.

Jag trodde att jag skulle växa upp och få en mer accepterande syn på orättvisor. Istället har jag gått från ”ung och arg” till vuxen och skitförbannad. Det är en utveckling jag trivs med, men som möjligen förvånar de familjemedlemmar som i min ålder hade börjat rösta borgerligt efter att ha hoppat på klassresetåget.

När jag tänker efter var jag förresten inte särskilt arg när jag var ung, inte på någon annan än mig själv – min depression tog all energi i anspråk. Nu har jag den under kontroll och har således lättare att använda ilskan konstruktivt. Det är lättare att vara arg när en mår bra. Och nuförtiden har jag faktiskt både större möjlighet att bry mig och bättre resurser att göra något åt sakernas tillstånd än när jag var yngre. Så jag bejakar ilska och missnöje – och är till och med tacksam att de finns.

Det kommer alltid finnas de som med ordspråk av tvivelaktigt ursprung och andra medel försöker avfärda dem som fortfarande i vuxen ålder bryr sig om rättvisefrågor med att de är ”naiva”, ”barnsliga”, ”hjärnlösa”. Det tenderar också att vara människor vars intresse av att försöka skapa ett mer rättvist samhälle inskränker sig till ett minimum. Och dem slutade jag lyssna på för länge sedan.

Det nyligen framlidna författargeniet Joanna Russ skrev en gång, om politisk aktivism: ”I en perfekt värld skulle jag inte behöva vara feminist och gayaktivist, utan kunde tillbringa dagarna med att diskutera H P Lovecraft. (kultförklarad skräckförfattare, Red anm.)”

Vi är inte riktigt där än.