Jag har blivit en siffernörd

Jag har blivit siffernörd. Det tog några år, jag har ju skrivit ett tiotal böcker om ekonomi och pratat för många tusen och jag har alltid tyckt att det där med siffror är rätt trista saker.

Jag har velat förstå vad som händer, inte diskutera decimaler i ekvationer.
Men nått har hänt i samhället.

På senare tid märker jag att jag håller på att bli en slags Harry Seldon och om du inte vet vem det är så betyder det att du inte är science fiction-nörd och vaknar varje torsdag med den där känslan av att du glömt återläsa klassikern ”Stiftelsen” av Asimov även denna vecka. Boken där psykohistorikerna räknar ut framtiden ner i sista decimal och pratar i formler med varann.
Ibland dyker psykohistorikerna upp i tv-rutan.

Vår mest frekventa är Anders Borg. Han talar i bilder och gåtor, märkliga liknelser, men hela tiden refererar han till siffror och diagram som om de var vetenskapliga formler. Han kan säga meningar som att ”den sammantagna bilden av den vetenskapliga forskningen tyder på att…”
Och ve, jag håller på att bli likadan.

När jag läser Borgs budget stryker jag under och slår i kalkylatorn och kan sen som om det var helt normalt säga till bordsgrannen på lunchen att ”det är ju märkligt att finanspropositionens förslag inom utgiftsområdet ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp innebär en sänkning från 110 miljarder till 86,5 miljarder 2014 och detta uträknat utifrån oförändrad andel av BNP”.

Observera, jag säger inte ”de sjuka får lägre sjukersättning”. Jag säger det där andra.
Som betyder samma sak.

Jag diskuterar den misslyckade klimatpolitiken genom att peka på staplar och säga, ”titta här, ser ni… se att man satsar bara 0,27% av BNP på klimatpolitik och räknar med att minska det till 0,17% om några år”.

Och i salen ser jag några som nickar och den är verkligen förfärligt denna sänkning, men egentligen skulle jag lika gärna kunna säga att regeringen skiter i klimatfrågan, det finns inga satsningar överhuvudtaget i budgeten.

Nånting har hänt. Vi är alla alltmer fångna i ekonomismen. Vi diskuterar människors liv utifrån matematik, inte utifrån vad som verkligen händer.

Såhär: Antalet hemlösa har ökat i Sverige. Men den stora skandalen är ju inte om 1000 fler sover i portar och p-hus år 2010, den stora skandalen är ju att vi accepterade att folk tvingades göra det även förra året. Antalet är inte det viktiga, det enda matten säger är ju att vi struntat i människor ett år till. Struntat… trots att vi har råd att ge alla en bostad.

Eller ta vulkanens aska. Jag får material som visar att de inställda flygen minskar växthusgaserna med 250 000 ton medan vulkanen bara skapar 150 000 ton. Ett plus för klimatet alltså.

Men den stora berättelsen är ju att vi byggt ett modernt samhälle som inte funkar vid minsta störning. Ungefär som tåg som inte kan gå när det är snö.

Ändå märker jag hur jag själv säger ”aha” när siffrorna radas upp.

Som denna: Jorden har en yta på 510 000 000 kvadratkilometer. Tar vi bort, hav och öken och skog och is, så återstår en liten plätt vi kan odla mat på. Utslaget per person är den plätten bara 48 x 48 meter. Det är din plats på jorden! Detta ska du föda dig med.

Siffrorna är plötsligt talande i en värld där alltför mycket bara är mummel.
48x48 meter… Och hur stor är din gräsmatta?

Johan Ehrenberg

Taggar: ekonomi