Ja, nej eller kanske?

När en av mina närmsta vänner lovade bort sig själv förra lördagen var det jag som höll brudbuketten i kyrkan. Vi var tre tärnor framme vid altaret och på något sätt giftes även vi in i det här äktenskapet. Det var en ära att få vara med så nära inpå det här vackra. 

En utdragen debatt om feminister som gifter sig och ett stundande bröllop har gjort att jag tänkt en del på det här med äktenskap. Vill jag själv gifta mig? Tycker jag feminister gör fel som gifter sig? Nej, det tycker jag inte. Samtidigt är jag inte särskilt sugen på att göra det själv. Det är egentligen rätt konstigt, med tanke på alla fördelar som finns med att gifta sig.

Min vän – hon som gifter sig – har berättat för mig hur hon ser på det som ett sätt att lova varandra att anstränga sig till yttersta för att förhållandet ska fungera, också de dagar relationens kugghjul kärvar.

Efter vigseln bjöd brudparet på en fantastisk fest som varade till gryningen. Det hölls tal, dansades bröllopsvals och skars tårta på rätt sätt – hela tiden till tonerna av brudparets skratt. Det går inte att bortse från att giftermålet är just en chans till en magnifik fest med släkt och alla vänner. Festerna fungerar ofta som ett socialt brobyggande. De som gifter sig får möjlighet att sammanföra sina respektive liv och förhoppningsvis göra det lättare för dem att integrera. Det här lockar mig särskilt. Tiden innan min vän gifte sig träffade jag både hennes vänner och mina egna mer än på länge. Vi ordnade möhippa, skrev tal och funderade över den bästa presenten.

Att gifta sig kan också vara ett sätt att ge kärleken liv. Att glömma vardagen, eller för att stå ut med vardagens tystnad, trötthet och gräl. Eller så låter man äktenskapslagen vara orsaken – eller svepskälet – till giftermålet. Lagen som gör det enklare att vara gift än sambo rent juridiskt om man har exempelvis barn.

Med alla dessa fördelar undrar jag ibland varför jag inte friar till personen där hemma. Men det finns någonting där som gör att det inte passar mig. Jag tror det handlar om traditioner. Bruden ska gå till vänster om mannen i kyrkan, det ska vara något nytt, blått, lånat och gammalt och brudens far håller det första talet under middagen. Visst, det går att ha ett bröllop som skippar allt det där. Jag kan gifta mig iklädd frack eller rymma till Las Vegas. Jag kan – det här är min favorit – hyra en kollogård där alla vänner kan sova över både en och två nätter och låta en politiker jag ser upp till stå för vigandet.

Men risken om man försöker göra ett traditionsfritt bröllop är att det blir till en krystad freakshow. För egentligen är ju hela äktenskapet en tradition. Varför ens genomföra den om man inte accepterar de attribut som följer med?

Dessutom rättar jag mig redan efter en massa traditioner och förväntningar. De rör sig om allt från den moderna traditionen att göra en Asienresa efter gymnasiet – till att jag använder klänning när jag vill vara finklädd. Och jag älskar högtider som jul och midsommar just för att de återkommer och samlar släkt och vänner. Behöver jag en till tradition i mitt liv?

Det är just det jag inte har bestämt mig om än. För det är ju ingenting som gör mig särskilt kontroversiell eller banbrytande som ogift. Samtidigt blir jag ingen antifeminist om jag gifter mig på mina villkor. Kanske kommer jag och han där hemma lova varandra när vi närmar oss ålderns höst. Det vore rätt fint.