Inuti en orange orm

I lördags kväll samlades jag upp med 24000 personer i centrala Stockholm för att springa tio kilometer. 24000 är väldigt många, inser jag när jag letar efter min startgrupp. I startfållan för 3B står vi sedan hopträngda – alla iklädda likadana tröjor – med en nervositet ihärdigt pockande.

– Kom igen nu, vi gör det tillsammans! ropar en speakerröst och förklarar därefter att Midnattsloppet är ett öppenhjärtigt lopp som välkomnar alla. Där trivsel går före klocktid.

En applåd sprider sig genom havet av orangea tröjor och snart sträcker alla upp sina händer mot augustihimmelen i en gemensam uppvärmning. Jag kan inte låta bli att gapa över den uppsluppna, nästan sektlika stämningen som råder.

Pang säger pistolen och vi är iväg. När jag passerar 1 kilometersskyltningen kollar jag pulsklockan, 90 procent av maxpuls. Benen har fart, aldrig har det varit så här lätt.

Alla de gånger då jag slitit med springskorna tidiga mornar innan jobbet, alla sena kvällar. Appen RunKeeper som varje gång efter avslutat pass förklarat exakt hur långsam jag är. All träning som känts meningslös ger nu mig kraft. Jag är en del av någonting större – det 30:e Midnattsloppet är mitt lopp. Och alla andras.

För några år sedan talades det om en löptrend. Jag minns hur jag noterade fler och fler fartgalningar runt kajerna på Kungsholmen. Idag vet vi att det vi såg då inte bara var en trend, det var framväxten av en folkrörelse. Idag springer var femte svensk minst en gång i veckan och motionsloppen ökar radikalt så väl i antal som i deltagare. I jämförelse med den tidigare löparvågen på 80-talet är det idag motionen som går före tiden, skriver tidningen Fokus. Färre löper snabbt – fler löper långsamt.

Fast nog har sluttiderna fortfarande betydelse. I samma takt som antalet motionslopp blir fler växer en industri upp kring hur löpningen kan maximeras. Numera går det att köpa specialformade internetträningsprogram för att lyckas springa milen på 50 minunter, appar till mobilen som hjälper löparen att hålla kilometerfarten genom en mekanisk röst och en pulsklocka ses nästan som ett måste.

Och visst har jag en känsla av att vara köpt när jag rusar fram i klädd en orange tröja med texten Join the movement på ryggen. Men just nu bryr jag mig inte om att folk tjänar pengar på mitt löpsteg. Jag trivs i den här ormen av människor som ringlar sig fram på söders gator.

Löpfolkrörelsen får mig att tänka på det nya samhället. Hur lagsporter som fotboll och bandy har fått stå tillbaka för den individuella löpningen. Individen som vinner över kollektivet. Samtidigt är en del av tjusningen med motionsloppen att man gör det tillsammans. Alla med sina egna mål, men ack tillsammans.

Jag har sprungit sju kilometer och drabbas av håll. Tänker på hur DN-journalisten Moa Härngren skulle ha hanterat det. Hon som gick från att börja löpa under några veckors ”kom-i-form”-reportage och som numera kan stoltsera med att ha klarat av sex mil på en dag. Hon har en av flera löparbloggar jag följer dagligen. Ena dagen ger de mig energi, nästa prestationsångest, eller så får skribenterna mig att häpna över hur hårda de är mot sina kroppar. En annan löpare som gör avtryck åt det mer extrema hållet är Haruki Murakami som i sin bok Vad jag talar om när jag talar om löpning försöker förklara varför han löper. Hur det utgör hans eget vakuum där han får ro.

Här, någonstans när jag närmar mig målgången, inser jag hur tyst den här ormen är. Att lätta steg och enstaka flåsanden är de enda ljuden. Det här trots att orkestrar och stora folkskaror står längs med sidorna och väsnas. Jag tänker att vi trots den fysiska påfrestningen – eller på grund av den – har nått en kollektiv harmoni.