Ingen ska leva för någon annan

Åh, Martin. Vad jag blev gripen här nu. Kom å tänka på min hund. Och hur det var för...sju år sedan...beslutet som bara måste fattas... tanken på beslutet som började gro strax efter att klumpen i juvret började växa sig större och större. Det tog väl drygt två år. Man kan säga att tanken och tumören växte tillsammans. Till en början var hon helt obesvärad och följde glatt med på alla äventyr och vardagsbestyr men sedan kom smärtan krypande. Sporadiskt. Kom och gick. Tog över mer och mer av hennes tid. Hon ville plötsligt inte lämna tomten lika ofta. Inte gå ut i skogen. Mest bara ligga i köket och följa oss med blicken. Vissa dagar hade hon mycket ont och hakade liksom upp bakbenet under sig och gick på tre ben men nästa dag kunde hon plötsligt verka helt smärtfri och skutta runt lite som en valp. Hon närmade sig 9 år. För en så stor hund är det en avsevärd ålder. Och cancer är den vanligaste dödsorsaken alla kategorier. Jag undersökte aldrig tumören innan. Jag hade redan tidigt bestämt mig för att låta det vara. Att behandla cancer är ytterst plågsamt för hunden och meningslöst dyrt och slutet kommer ändå alltid alldeles för snabbt. Det var någon av mellandagarna mellan jul och nyår 2004 som vi åkte till veterinärkliniken. Just den dagen var en bra dag och hon hoppade in i bilen. Upphetsad och glad för att få åka på utflykt. Kanske vankades det köttfärssås hos nån kompis? Kanske skulle vi till hägnet där all den goa rådjursspillningen fanns? Hos veterinären for hon runt och hälsade och pratade med alla. Nosade på foderpåsar, skulle in bakom och under stolar och mottagningsdisken för att spåra upp intressanta dofter från hundar och alla sällsamma djur. Svansen viftade och klappade mot allt och alla. Det var en bra dag. Sedan fick vi ett eget rum. Ett vanligt undersökningsrum, kalt och opersonligt och bra. Utanför hördes ljuden av de andra hundarna som kom och gick. Veterinären dröjde. Sedan kom han. Lågmäld, varm och varsam. Fina händer och i blicken tusenårserfarenhet av att följa någon in i döden. Han undersökte klumpen utan att göra henne illa och sa att hon troligen hade tre-sex månader kvar att leva. Max. Han berömde mig för att jag bestämt att avsluta hennes liv nu, när hon fortfarande inte hade maximalt ont av cancern. Vi pratade och det var lugn och stilla. Stassi tyckte att han var toppentrevlig och sökte sig till hans händer hela tiden. Sedan gav han henne sprutan som skulle få henne att sova djupt. Det tog en dryg halvtimme innan hon somnade. Först nosade hon runt i rummet och checkade av alla dofter och sedan lekte vi ”leta godis” en stund men snart blev hon trött. Hon la sig ner och tittade med allt tyngre ögonlock ut i rummet, på allt och ingenting och upp mot mig, för det stora tunga huvudet låg i mitt knä. Och sedan kom sömnen långsamt krypande och då la jag mig nära henne på golvet och höll om hela den stora svarta kroppen och smekte hennes huvud. Kysste hennes nos. Andades i samma takt som hennes andetag. Jag tror att hon var lugn och fridfull och nöjd. Jag bestämmer det. Att ligga nära mig var ju också hennes favoritsysselsättning i världen. Jag småpratade lågt och svansen klappade ibland mot golvet och hon andades med nosen mot min hals. Sedan somnade hon. Hon sov djupt. Tid gick. Veterinären kom in. Vi pratade en stund. Sedan gav han henne de två injektioner som fick hjärtat att stanna. Den andra injektionen var för säkerhetsskull men då hade hon redan upphört att finnas till. Nu fanns hon inte mer. Jag bad att få bli lämnad ensam och han gick och sedan kom tårarna. Smärtan var fullständigt vedervärdig. Men skön. Det var verkligt. Det är verkligt. Jag var kvar i ytterligare en timme och drog hela hennes stora kropp upp över min och höll henne. En personal kom in ibland och tittade till oss. En gång kom hon in och gav mig vatten i en plastmugg. Det kändes bra. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna lämna rummet och henne bakom mig. Sedan gjorde jag det. Reste mig upp och gick. Satte mig i bilen och körde mot Stockholm. Hem till en vän som kunde hålla om. Senare på kvällen, efter mat och prat och timmar av att skaka sönder och samman, fick jag plötsligt en enorm lust att gå på bio. På impuls knallade vi ner till Victoria på Götgatan och hamnade på ”Kill Bill” del 1. Visade sig vara ett fullständigt perfekt filmval. En enormt läkande och hoppingivande och skoningslös film om liv och död. Sen dess älskar jag Kill Bill-filmerna. Har sett dem säkert mer än tio gånger vardera. Kommer alltid att tänka på Stassi då och känner den där stora enorma kärleken och den stora sorgen som också känns skön. Det var också skönt att skriva om det här. Det har jag aldrig gjort förut. Lite långrandigt, men vad fan... Jag tänker på dig och katten Spiff och håller om er båda i tanken.

Fint skrivet, Martin. Kram