Ingen är stark ensam

Att hänge sig åt sina drömmar är bland det vackraste en människa kan göra. Att skapa sitt eget liv även om man haft en tuff bakgrund är en storslagen bedrift.

Att se en tjej som växt upp med föräldrar som brutits ner av ett låglönat arbetsliv satsa på sin dröm att läsa på universitet trots rädsla och osäkerhet är en fröjd. Eller en kille vars föräldrar är missbrukare och syskon kriminella ändå tar steget att bli skådespelare.

John Lennons låt Working class hero är en nationalsång för många så kallade klassresenärer. Det är inte konstigt att flera artister från arbetarklassen gjort covers på den. Som Ozzy, Jerry Williams, Green Day med flera. Låten spelar på strängar som jag tror de flesta drömmare från arbetarklassen kan känna igen sig i. Den gör skoningslöst upp med den höger- och vänsterliberala tron att ”om du är högskoleutbildad och jag också är det så har vi samma förutsättningar i livet.”

Om det vore så enkelt att bara byta klass. Men då har man inte förstått låten Working class hero alls.

Läs författare från arbetarklassen, som Ulf Lundell. Det spelar ingen roll hur framgångsrik han nu är, i bok efter bok ser man hur hans bakgrund maler i honom. Eller hur författarna Anneli Jordahl och Susanne Alakoski beskriver klassresans psykologiska våndor. Eller läs Jan Fridegårds böcker om Lars Hård. Eller se Peter Birros pjäs Arbetarklassens sista hjältar om hur ens arbetarbakgrund inte suddas ut för att man byter yrke. Detta är egentligen ganska självklart, tyvärr.

I Sverige är det den ”skolade” medelklassens kultur och åsikter som är normen. En människa som är uppväxt med en släkt bestående av lärare, präster, forskare, journalister, läkare och så vidare har det betydligt enklare, även om personen skulle vara talanglös, att ta sig fram i den etablerade sfären. Man kan även tillåta sig bli utbränd eller misslyckas då och då. Ens familjs nätverk finns där om personen faller och hjälper en tillbaks.

En hjälp som tyvärr inte en människa vars familj inte tillhör samhällsnormen kan räkna med.

Om jag vänder på resonemanget kanske detta blir ännu enklare att förstå.

Säg att den kulturella, sociala och åsiktsmässiga normen var arbetarklassens. Säg att det var lastbilschaufförer, servitriser, byggnadsarbetare, vårdbiträden och städare som var högstatusyrken och att den rådande kulturen exempelvis var raggarkulturen. Då skulle förmodligen Jan Fridegård och många andra, bland annat jag, känna oss betydligt mer lätta till mods. Vi skulle då veta att våra familjer bar på samhällets normgivande nätverk. Medan de från akademikerfamiljer som ville göra en klassresa ”uppåt” för att bli exempelvis svetsare förmodligen skulle känna en osäkerhet om koderna eller om de tillfälligt skulle få svårt med uppdrag eller misslyckas med ett svetsjobb. Deras akademiska nätverk skulle inte vara till större hjälp och personen skulle därför vara tvungen att alltid vara den bästa svetsaren för att känna sig någorlunda trygg i sin nya miljö.

För min del skulle jag kunna vara en medelmåttig svetsare och ändå ha ett leende på läpparna om något sket sig. Mitt nätverk skulle ryckt på axlarna och sedan visat mig hur man blir en bättre svetsare.

Jag började krönikan med att beskriva skönheten i att lyckas med sina drömmar. Men lika vackra som drömmar kan vara, lika brutalt tragiskt är det när drömmar krossas. När working class heroes faller.

Se på sportvärlden. Se på Mikael Ljungberg, Ricky Bruch eller på Stefan Fernholm. (Titta gärna på den sorgliga dokumentären En diskuskastares dröm.)

Vi är otroligt dåliga på att ta hand om våra hjältar. Och där är arbetarrörelsens organisationer lika kassa.

Därför måste vi så kallade klassresenärer stötta varandra och även hjälpa andra från arbetarklassen att nå sina drömmar. För vi alla förtjänar att nå vår fulla potential.