Farväl från framtiden

Om de olympiska spelen i Beijing var en scen för att presentera det moderna Kina för världen, är den internationella utställningen i Shanghai en scen för världen att presentera sig för Kina. Drygt 90 procent av besökarna kommer att vara asiater. Målsättningen hos de västerländska utställarna är att penetrera den kinesiska marknaden, som har vuxit sig så stor och stark, och har sådan utvecklingspotential, att den skuggar alla andra marknader, inklusive dem i det rika väst.

Men den som tror att de kommande sex månaderna kommer att markera den västliga kapitalismens slutliga erövring av en global marknad, lurar sig själv. Mer sannolikt är att utställningen börjar en ny era, där Mittens rike sliter den globala ekonomins spira ur händerna på det gamla väst.

Expo är det målsnöre som hägrat allt sedan Kina, fattigt och maoistiskt, år 1979 startade sin långa marsch mot modernitet, under Deng Xiaopings ledning. Det hela lanserades med: Mao hade 70 procent rätt och 30 procent fel. Paradoxalt nog var det just kapikommunism som räddade kommunistpartiet undan den jordbävning som skakade och raserade Sovjetunionen. En hybrid född ur den bisarra föreningen mellan två till synes antitetiska system: maoism och kapitalism.

Priset som den kinesiska befolkningen betalade var högt. Förtrycket mot demonstranterna på Himmelska fridens torg. Exploateringen av migrantarbetare. Alla vet om detta, men alla vet också att modernisering måste kosta.

I dag förbjuder statens censorer fortfarande att det i offentligheten nämns vad som hände den ödesdigra dagen i juni 1989, men det hindrar inte att regimen är populär hos folket. Till och med dissidenterna medger att kommunistpartiet skulle vinna en jordskredsseger i händelse av demokratiska val.

Anledningen är att det sociala kontraktet omförhandlats de senaste 20 åren. Relationen stat-folk är inte längre baserad på maoistiska doktriner, utan snarare på livskvalitet. Maonomi – så kallas moderniseringsmodellen – ser välstånd som främsta källa för partiets framtida legitimitet, och så länge BNP växer är det få som drömmer om att ersätta enpartilösningen med demokrati eller något annat system.

Även om man inte accepterar den auktoritära modellen – som påminner om andra asiatiska tigrar, exempelvis Taiwan och Singapore – går det inte att förneka att den har slagit den nyliberala. Det som nu sker på mässan i Shanghai bekräftar detta. Kina är inte bara den enda nation som gick igenom finanskrisen opåverkad, knappt ens vidrörd av recessionen. Med en tillväxt på nästan nio procent (2009), har Kinas konsumtion hållit hela världens ekonomi om ryggen. Alla vill inte erkänna att det förhåller sig så, speciellt gäller det supermakten USA.

Mellan raderna i de återkommande grälen kring ekonomi mellan Washington och Beijing finns två giganters sammanstötning. Den ena med en fot i leran, den andra med stövlar av stål. Det är faktiskt mycket lätt att föreställa sig vem som kommer att vinna.

Till och med politik har en roll när makten över den globala byn ska fördelas. I Shanghai möter kineserna västländer som är mindre demokratiska och mer elitistiska än 1989, då de chockerades och förskräcktes av Himmelska fridens torg. Utan motsättningen vänster-höger har de västerländska demokratierna blivit instrument åt ”sponsorer”, den rika elit som finansierar och underlättar politikers valkampanjer.

Också i väst har det sociala kontraktet omformulerats, men till skillnad från Kinas är vårt ett slitet manus som citeras av brottslingar och bedragare med talang för att hantera medierna.

Från lögnerna om Irak – Bush och Blair – till de brittiska politikernas skandalösa utgifter, till den stora grekiska svindel som Goldman Sachs orkestrerade, till utredningen av italienska parlamentariker – multinationell ”demokrati” kommer endast att göra väsen av sig i Shanghai genom sin frånvaro.

20 år efter Berlinmurens fall och revolten på Himmelska fridens torg verkar det troligt att Shanghai-mässan kommer att symbolisera maonomins nådastöt mot demokratisk nyliberalism. Få kommer att ta notis om detta. Speciellt inte de affärspersoner som återvänder hem med portföljerna fulla med kinesiska kontrakt. Och ännu färre, knappt någon, kommer att ta notis om de banderoller som 1,3 miljarder kineser viftar med när mässan stängs:
”Farväl från framtiden.”

Loretta Napoleoni

Översättning: Andreas Gustavsson

Taggar: Shanghai, Loretta Napoleoni, Kina