En annan sorts tro

Är den över nu? Vintern. Den på alla och samtliga sätt otrevliga. Som började för vad som känns som en evighet sedan och har sugit syre och blod och gnista ur varje människa vars välbefinnande på minsta vis är kopplat till yttre omständigheter.

I lördags gick jag över Gärdet. Det gnistrade så att det värkte bakom ögonen. Sol? Sol! Jag skulle tro att det var vändpunkten, och den var absolut nödvändig, för ni har väl sett hur hålögda och dränerade alla är, som svagt flackande sparlågor.

Men nu har vintern förlorat första slaget, vintern som Bruno K Öijer med precision förebådat i en dikt.

och jag var ung
när jag bröt förlovningen
med detta djävulska land
detta avlånga ishjärta
detta sjuka
sadistiska urberg
där en ängel
aldrig satt sin fot

Djävulska landet där en ängel aldrig satt sin fot… Om jag spinner vidare på texten ovanför har jag senaste veckorna grunnat förvånande mycket på religion, eller snarare: genomsnittsvenskens ansträngda förhållande till tro som inte lutar sig mot rationell empiri eller sekulär humanism.

Den sortens tankeverksamhet, apropå livsåskådning, har ingen framträdande plats i min vardag, verkligen inte, men den hostade till och igång efter att jag sett filmen Agora. Tänk dig en progressiv vetenskapare, Hypatia (Rachel Weisz), som i 400-talets Alexandria tar matematik och astronomi till oanade kunskapshöjder. Kollegorna tappar sandalerna av beundran, snart måste alla revidera sin världsbild. Men utanför biblioteket lurar ärkeskurken, blind i sin övertygelse att varje diskrepans med trons fundament måste bekämpas. Den unga kristendomen. Här skildrad som primitiv våldskult, redan grundligt blodbesudlad.

Sedan ser jag första avsnittet i Jonas Gardell-serien Åh, Herregud! (SVT1 tisdagar kl 21) som är effektiv infotainment, jag följer med hela vägen, zappar bara när hobbyteologen lämnar över till ståuppkomikern och agerar klyschfjollig, förantik fåraherde. Gardell brottas med det klassiska problemet: Om nu kristendomens gud är både god och allsmäktig, hur kan det finnas sådana obegränsade mängder ondska? Mot bilder av koncentrationsläger och meningslösa krig tar han avstånd från den gud som struntar blankt i kärleksbudskapet för att i stället gå all in med tsunamis, folkmord, lavaströmmar, barnadråp, gräshoppor, homofobi och ruskiga farsoter. Straffande och prövande, snarstucken och brutal. Med andra ord ett praktsvin.

När världsreligionerna kommer på tal associerar jag inte till något ljust, utan till bakåtsträvande galenskaper som individens totala upplösning inför en abstrakt makt, kreationism, misogyni, ja-till-livet-fundamentalister, Knutby, självmordsbombare, kondomvägrare, det-utvalda-folket-villfarelser och präster som inte bör lämnas ensamma med korgossar. Religionen som återvändsgränd, en döljande dimma, raka motsatsen till det röda pillret.

Eftersom många stannar där, hos uppfattningen att tro är farligt – eller pinsamt (när den har fräckheten att exponera sig offentligt) – kan det vara värt att nämna också det andra. Nyansera lite. Om så bara för att erkänna att destruktiva religioner och samfund har konkurrens från bland annat den subversiva befrielseteologin och sådana som David Olson, präst i Klara kyrka.
Där tas hemlösa emot sedan början av februari. Den som saknar tak över huvudet och diskvalificerar sig för härbärge ska inte behöva tillbringa nätterna utomhus.

– Det är därför det här huset finns, för att förmedla till människor att du är okej som du är, berättar Olson för Sveriges Radio.

Nicholas Kristof har en kolumn i New York Times som jag skulle kunna referera som, tja, fan läser bibeln. Den största amerikanska hjälporganisationen heter World Vision och har fler anställda – 40 000 i 100 länder – än vad Rädda barnen, Care och det statliga biståndsprogrammet har tillsammans. World Vision har en kristen värdegrund. Katastrof! Nej. För det betyder inte antipatier mot hiv-prevention och familjeplanering.

Richard Stearns, som leder organisationen, har skrivit boken The Hole in Our Gospel. Den debatterar inte med de gudlösa, utan med troende som gått vilse bland bögar och foster. Han plockar fram ett Sodom-citat, avsett som väckarklocka, för stadens fall var inte sexuellt, utan bristen på solidaritet: ”Fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.”

Kristof gillar det han ser. Och spår att om bara de religiösa grupperna gör sig kvitt skenheligheten, liksom World Vision lyfter blicken och tron över bältet, kan det sekulära samhället på sin kant förhoppningsvis bearbeta religionsskräck och -förakt.

Klara-prästen säger en fin sak, när reportern undrar om det inte kan bli stökigt i kyrkbänkarna när nattgästerna tänder på, av eller snett. Det kan det säkert, tror Olson. Men:

– Här finns en nåd.

En annan sorts tro.
Som bara till namnet har något gemensamt med den som under 2000 år odlat hat och kostat miljoner ­människor livet.

Andreas Gustavsson
andreas.gustavsson@etc.se

Veckan Ja&Nej

JA! Tidigare har berättelserna skrumpnat efter 20–30 sidor. Men inte den här gången. Det går nästan för lätt att skriva. Vad det handlar om? En väldigt ful liten stad. Med pappersbruk och speedway. Strax bortom asfalten ruvar havet och skogen. I detta blir två tonåringar till en och samma person och begår den slut­giltiga överträdelsen.

NEJ! Att vara socialdemokrat och offentligt kölhala rut-avdraget, samtidigt som man privat utnyttjar det… Självfallet inte okej.

JA! Paris – snart hälsar jag på. Visa dig från din bästa sida. En lent värmande vår, hotell Amour, maratonpromenader längs floden, kanske en hejdlöst arty utställning på Palais de Tokyo, vitt vin till lunch och definitivt ett berg av Fine de Claire till middag.

NEJ! Svenskt Näringsliv har lanserat en kampanjwebb för avtalsrörelsen. ”Redaktionen” utgörs av Mats Bergstrand, Lena Smedsaas och Niklas Ekdal. De spänner bågen för att övertyga om att innehållet är oklanderlig journalistik. ”Hela poängen med satsningen är att det ska vara en bred och allsidig belysning av avtalsrörelsen”, säger Bergstrand. Skulle inte tro det.