Det primitiva fängelset

För fem år sedan trodde inte jag på fängelset. Folk som begick brott behövde kärlek – inte bestraffning. Ett par år senare var jag en arg radikalfeminist och ropade på högre straff för sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor. I dag är jag tillbaka till ruta ett. Men inte med samma ogenomtänkta argument.

Frågan om att avveckla fängelsesystemet är komplext. Det enda sättet för mig att känna att jag hade kunskap nog om ämnet för att kunna ta ställning var att skriva en hel uppsats. Och med filosoferna Michel Foucault och Angela Davis i högsta hugg var det precis det jag och min vän Malou gjorde.

Det finns många absurda saker med fängelsesystemet. Att utdöma samma straff (fängelse) för alla typer av brott är som att ge samma medicinering för alla sjukdomar. Och varför skulle månader/år med en kombination av isolering och umgänge med andra brottslingar vara ett effektivt sätt att förebygga att någon begår brott igen?

Ur ett feministiskt perspektiv kan en fråga sig vad för patriarkala maskulinitetsnormer inryms i fängelset och om dessa skulle få män att sluta begå brott relaterade till könsmaktordningen?

I dag tar vi fängelset för givet. Att ifrågasätta dess existens anses vara naivt. Vi frågar oss aldrig om det uppfyller sitt brottsförebyggande syfte. I USA på 80-talet startades en process där flera nya fängelser byggdes och fler fångar låstes in. Detta ledde inte till minskad kriminalitet. Fler fängelser leder till fler fångar, men det minskar alltså inte brottsligheten. Och min vision är åtminstone att brottsligheten ska avskaffas eller i alla fall minska rejält, inte att fler ska spärras in.

Så, hur når vi det målet? För det första så måste vi sluta individualisera brott, när brott i första hand handlar om strukturella systemfel. Det är problematiskt att döma individer, framförallt när dessa individer redan är underordnade i systemet. De flesta av oss har någon gång brutit mot en lag, men det är människor som är icke-vita och/eller fattiga som får stämpeln ”kriminella”.

Angela Davis och Michel Foucault menar att vi inte är lika inför lagen, snarare handlar det om att en social kategori (den överordnade, vita medel- och överklassen) dömer de underordnade (icke-vita och fattiga). Och visst kan vi väl alla konstatera att det är den rika, vita, heterosexuella mannen som har begått de värsta brotten i vår värld, bara det att lagen sällan dömt honom.

Att godkänna dagens bestraffningssystem och fängelsesystem är att godta ett system som bygger på rasistiska och klassistiska fundament. I arbetet för alternativ till detta system måste vi föra en politik som är tydligt antirastistisk, feministisk, antiheterosexistisk och antikapitalistisk. Ett avskaffande av fängelse- och bestraffningssystemet kan öppna upp för att all fokus läggs på att ta itu med de strukturer som i dag skapar brottsligheten, istället för att skyffla undan strukturella bördor på individer i fängelser.

Strukturella problem kräver strukturella lösningar, något som fängelse- och bestraffningssystemet inte är. Alternativen måste vara breda, mångfacetterade och syfta till en helhetssyn på varför brott begås och hur brottslighet kan förhindras. Det går inte att ersätta fängelsesystemet med en enda reform. Istället bör vi satsa på att upprusta skolan och utbildningsväsendet i stort och föra en social rättvisepolitik som syftar till att eliminera klassklyftor och segregering.

Även i ett samhälle utan större strukturella orättvisor skulle brott fortfarande kunna förekomma. Vill vi minska brottsligheten är det ändå effektivare om rättssystemet fokuserar på att se brottets orsaker och inriktar arbetet på reparativ vård och försoning istället för vedergällning och dömandet till avtjänandet av ett straff inom en institution (fängelset), som filosofen Arthur Waskow beskriver som ”criminal training centres”.

I värsta fall kan tvångsomhändertagande användas. Men då ska det ha ett reparativt syfte och vara kopplat till när psykologer med flera tror att personen inte kommer att begå fler brott, snarare än vara kopplat till vedergällning.

Ett anarkistiskt samhälle kräver att vi ser strukturer bakom och orsakerna till brott. Fokus måste läggas på att avskaffa brottslighetens orsaker, istället för att föra brottslingarna bakom lås och bom eller, som i USA, ibland döda dem. Min vision är att vi ska våga låta försoning och reparation styra istället för vedergällning och hämnd.

Alexander Alvina Chamberland

Veckans Ja&Nej

JA! Att Courtney Love är tillbaka med nytt album den 27 april och konserter med långa, obscena, vulgära och feministiska stream-of-conciousness-mellansnack. Köpenhamn 13 maj!

NEJ! Att den utomparlamentariska vänsterrörelsen såväl i Berlin som i Sverige är så pass vit. Det är något vi som rörelse måste diskutera och ta itu med.

Taggar: fängelse