Det måste finnas plats för smärta

Tio år sedan. Jag minns dikten jag skrev om skräcken, om den traumatiska bilden av elden, om fallen ut genom fönstren, om min dröm natten innan om bomber som släpptes på ett tv-spelsliknande

skyskrapelandskap. Såhär tio år senare är det i ett helt annat ljus, i ett helt annat kroppsligt känselsystem som händelsen sätter sina spår. Efterdyningarna som terrorattacken gav är inte ens rättvisa mot dem som miste livet. Att sörja människor som inte bara dör, utan vars liv fråntas, dem måste ha sin process, den måste delas, den måste få utrymme.

I boken ”att känna sig fram” tar en text upp just denna sorgeprocess och affekt, känslor som något som inte ligger i människor – utan mellan. Om upplevelsen av att den döda lever vidare i en, och viljan att det ska fortsätta. Den handlar om tomheten som uppstår när sorgen inte får ta plats, när man förväntas ha kommit över det inträffade innan man själv känner att man vill eller kan lämna den bortgångna. Detta vidarelevande av döda är svårhanterligt, både för sörjande och deras omgivning, men utrymmet måste få finnas. Ibland ska det få göra ont, och detta måste i synnerhet vi som är i omgivningen, de anhöriga till de anhöriga, minnas.

Till skillnad från dessa samhälleliga rum för känslor, sorg och smärta är det traumatiska återskapandet av 11/9 inte en sorgeprocess. Det är att rekonstruera ett trauma för de som upplevde det på nära håll, och placera det i hjärtat hos dem som är i periferin.

Istället för en sorgeprocess har man planterat rädsla. Det amerikanska odlandet av trauma och rädsla har skapat avstånd och särskiljande, istället för att konsekvent ge alla utrymme att sörja. Alla, även de i Afghanistan, Irak, Libyen och andra länder som USA har infunnit sig i med militärmakt och tagit livet av både soldater och civila. Inte heller i kriget ska vi nonchalera de soldater som torterats och dött, som vore det ett strategispel där människoliv bara är en siffra.

Det är svårt att säga till sörjande att den direkta hämnden inte hjälper. Oavsett på vilken sida Atlanten det gäller är det avskyvärt när död och sorg fastnar i politiska spel som återföder dem. Allt medan vi gråtande och maktlösa ser på. Det är dock viktigt att minnas att den direkta hämnden sällan ger de långsiktiga, förebyggande effekter vi är ute efter. När det inte handlar om en förutsägbar och förhinderbar olycka är det bara tidens förändrande verkan och slumpen vi måste acceptera. Men varken i detta fall eller i andra när många människor sätter livet till är det slumpen som är den oskyldiga aktören. Vi måste förstå att de mänskligt skapade morden enbart löses genom att komma åt den politiska kärnpunkten. Ofta är inte heller olyckor så slumpartade, och att försöka förhindra mord med mord är pinsamt hycklande.

Även om det i sorgens brännande stunder är den direkta aktören vi riktar hat mot behöver vi ta ett djupt andetag och attackera processer, strukturer och politiken bakom.